Ända sedan Upplysningens dagar har Bibeln ständigt utsatts gör kritik. Forskarna har ställt sig tvivlande till Bibelns historiska trovärdighet. Men vad är det egentligen som ligger till grund för vetenskapens kritik? Och kan vi verkligen, med hedern i behåll, hävda att Bibeln är trovärdig?

“Forskarna tvivlar på Bibelns historier” – så löd huvudrubriken en dag i en av storstadens morgontidningar. Så mycket till nyhet var nu inte detta. Under ett par hundra år har Bibeln varit utsatt för kontinuerlig kritik. Från olika håll har det höjts skeptiska röster som hävdat att Bibeln innehåller historiska felaktigheter, motsägelser och att många berättelser måste förstås som myter eller sagor utan förklaring i någon verklig händelse. Kritiken har hörts både utom och inom den kristna kyrkan och lett till en radikalt förändrad syn på de bibliska texterna.

Varför kritik mot Bibeln?

Denna kritik mot Bibeln växte fram först i samband med Upplysningen på 1700-talet. Tidigare, under mer än 1000 år av västerlandets historia, hade Bibeln varit en självklar auktoritet. Innehållet systematiserades och formulerades i läror, men kritiserades inte. Diskussionens vågor gick ofta höga, men den handlade om vad som är den riktiga tolkningen av Bibeln, inte om dess sanning.

Varför började Bibeln kritiseras vid Upplysningen? Anledningen var inte främst nya fakta, utan en ny filosofi. Den tidigare kristna världsbilden fick gradvis lämna rum för uppfattningen att endast det inomvärldsliga är verkligt. Utifrån ett sådant perspektiv finns det mycket att kritisera i Bibeln!

I. Inte nya fakta – men en ny filosofi

Inom teologin formulerades en ny forskningsmetod utifrån den nya filosofin. Den kallades historisk-kritisk metod och är idag fortfarande helt dominerande inom universitetsteologin. Metoden har fått sin mest pregnanta formulering av den tyske teologen Ernst Troeltsch (1865-1923). Han talat om tre grundläggande principer.

Den första är kritikens princip. Inget får undslippa kritik. Alla texter och traditioner måste få undersökas och ifrågasättas, också de bibliska texterna. Den principen är inte kontroversiell, utan uttrycker en vetenskaplig grundhållning av öppenhet och sökande efter sanning.

Den andra principen är analogins princip. En analogi är en jämförelsepunkt och Troeltsch menar att nuet ska vara brytpunkt. För att vi ska kunna tro att en händelse har inträffat tidigare, måste det finnas en analogi till det skeendet i nuet. Helt konkret: om vi ska kunna tro att Jesus uppstod från det döda, måste det finnas någon iakttagbar analogi idag. Kan vi se någon död som uppstår? Om inte, kan en sådan händelse inte heller inträffat tidigare.

Analogins princip är uppenbart problematisk. Den uttrycker en naturalistisk världsbild, som redan från början har uteslutit möjligheten av att Gud kan handla vid sidan av de vanliga orsakskedjorna och göra vad vi kallar under. Inte undra på att Bibeln blir full av problem om den läses från ett sådant perspektiv! Analogins princip är också på ett annat plan en återvändsgränd. Strikt tillämpad innebär den att en händelse aldrig kan inträffa första gången, för då finns det ju ingen analogi till det som sker. Men om händelser aldrig kan inträffa första gången, så har det aldrig hänt någonting. I ett enda elegant drag har vi med hjälp av analogins princip omintetgjort hela historien!

Den tredje principen är korrelationens princip. Den innebär att alla händelser hänger samman – är korrelerade – i en obruten, inomvärldslig kedja av orsak och verkan. Korrelationens princip är ett förtydligande av det perspektiv som redan finns i analogins princip, nämligen ett stängt universum.

Naturalistisk filosofi som metod

Troeltsch är inte något extremt exempel. Teologihistorien efter upplysningen är fylld av forskare som har närmar sig Bibeln utifrån ett sådant perspektiv. DF Strauss skriver i inledningen till sin berömda bok The Life of Jesus (1835) följande: “Vi kan sammanfattningsvis förkasta alla under, profetior, berättelser om änglar och demoner och annat sådant som helt enkelt omöjligt och oförenligt med de kända och universella lagar som styr händelsernas gång.”¹ Klarare går det inte att säga: universum är ett slutet system och naturlagarna är absoluta. Ett annat exempel är Rudolf Bultmann, en av 1900-talets mest inflytelserika teologer. I Kerygma and Myth (1961) skriver han om Jesu uppståndelse och säger: “Ett historiskt faktum som inbegriper uppsyåndelse från de döda är helt otänkbart.”² Varför är det otänkbart att döda uppstår? Därför att Bultmann utgår från att en personlig Gud inte finns.

Historisk-kritisk metod är inget annat än naturalistisk filosofi formulerad som vetenskaplig metod. Genom sin utgångspunkt har man på förhand uteslutit under, profetia och allt övernaturligt. Huvuddelen av kritiken mot Bibeln har sin grund i ett sådant filosofiskt – inte vetenskapligt perspektiv.

I Bibeln är perspektivet annorlunda. De händelser som där beskrivs har sin självklara förutsättning i tron på en livande Gud. Han har skapat universum och upprätthåller själv den ordning vi kan iaktta och beskriva i termer av naturlagar. Men universum är samtidigt öppet för Gud! Han är suverän över skapelsen och kan välja att handla i världen och bryta de vanliga orsakskedjorna. Därför är under och profetior möjliga. De bibliska texterna utgör människors vittnesbörd om att det som är tänkbart, eftersom Gud finns, också har hänt. Skaparen har trätt i direkt förbindelse med människor genom underbara handlingar.

Ingen neutralitet

Vetenskapen har efter Upplysningen haft en aura av objektivitet. Forskare har betraktats som värderingsfria sanningssökare som med obeveklig precision avtäcker verkligheten. Inom teologin har historisk-kritisk metod haft stort sett ensamrätt och getts sken av neutralitet. På så sätt har kritiken av Bibeln framstått som säkerställda sanningar. Men det finns ingen neutralitet. Alla forskarearbetar utifrån ett visst perspektiv. Valet an perspektiv är i sig inte vetenskapligt, utan föregår forskningen. Därför är det inte mer “vetenskapligt” att förneka Gud än att bejaka honom! Det är bara olika förutsättningar. Men valet av förutsättning påverkar sedan det vetenskapliga arbetet, t ex med en bibeltext.

Problemet med mycket av den moderna universitetsteologin är att den har för lågt i taket! Den accepterar bara en uppsättning förutsättningar, i princip en metodisk ateism, och utestänger alternativa perspektiv. Och så lever kritiken av Bibeln vidare i ett ganska stormfritt rum.

II. Inte nya fakta – men avsaknad av fakta

Det kom en ny filosofi vid Upplysningen, men ny historiekunskap lät i många fall vänta på sig. Arkeologin och vetenskaperna om Främre Orienten i gammal tid (assyriologi, egyptologi m fl) växte inte fram förrän under slutet av 1800-talet och fick rejäl fart först efter andra världskriget. Mycket av kritiken mot Bibeln har varit grundad på våra kunskapsluckor, inte på fakta.

Vem var Belsassar?

Daniels bok kapitel fem utgör ett av många tydliga exempel. Det är den dramatiska skildringen av det babyloniska rikets sista natt. Kung Belsassar håller en stor bankett och de babyloniska gudarna äras. Då visar sig ett finger som på en människohand och skriver på den vitkalkade väggen. Guds dom faller över Babylon över Babylon, som går under tillsammans med ung Belsassar.

Under lång tid ställde sig bibelforskare tveksamma till uppgifterna om Belsassar, Han var okänd från de babyloniska kungakrönikor man hade tillgång till. Inga andra källor nämnde honom. Dessutom visste man att den siste kungen i Babylon inte hette Belsassar utan Nabonidus. Berättelsen i Daniel 5 ansågs därför vara utan historisk täckning.

Under 1860-talet gjordes nya fynd, i vilka Belsassars namn för första gången dök upp utanför Daniels bok. Idag vet vi ganska mycket om det babyloniska rikets sista tid. Kung i Babel var Nabonidus. I Babel var dyrkan av guden Marduk utbredd och det fanns en stark grupp av Mardukpräster. Men Nabonidus var mer förtjust i månguden Din. Därför flyttade han från Babel till en stad på den arabiska halvön vid namn Teman. Där byggde han ett tempel åt Sin, månguden. Men han ville förstås inte släppa kontrollen över Babel. Så han installerade sin son Belsassar till kung över Babel och samregent med sig själv. Det innebär att det babyloniska riket hade en form av dubbelkommando under den sista tiden. Nabonidus var kung, bosatt i Tema, medan Belsassar som samregent med sin far höll ställningarna i huvudstaden.

Den tredje herren i riket

I Daniels bok finns en intressant detalj som röjer just detta förhållande. När handen har skrivit på väggen kallar Belsassar in alla de visa männen i Babel och begär av dem att de ska tyda skriften. Belöningen, förutom rikedom i mängd, består i att upphöjas till den tredje herren i riket. Samma löfte får Daniel, som tillkallas när de andra har misslyckats att ge en uttydning.³ Vi kan förstå att Belsassar är angelägen om att få reda på vad skrifterna betyder. Han vet nu att han är konfronterad med en levande Gud. Men varför då inte upphöja den som kan avslöja texten till den andre herren i riket? Av den enkla anledningen att nummer tre är det högsta någon kan upphöjas till i Babel. Nabonidus borta i Tema är ett, Belsassar i Babel är nummer två och det högsta som återstår är att bli den tredje herren i riket. Idag är det få som betvivlar Belsassars existens eller position i Babel.
Den tidigare skeptiska inställningen till bibelns uppgifter om Belsassar är ett exempel på hur kritik kan grundas på kunskapsluckor, inte på fakta. Problemet låg hos forskarna, som saknade fakta material och kunskap, inte i Daniels bok, som tvärtom visat sig innehålla väldigt precisa uppgifter.

Var ligger problemen?

Varje bibelläsare vet att det finns svåra texter i Bibeln, sådant som från vår horisont är svårt att förstå eller få att gå ihop. Men det är viktigt att fundera över på vilken sida problemen ligger. En möjlighet är att problemen finns i Bibeln, vilket är vad kritikerna hävdar, genom att texterna sägs innehålla felaktigheter och motsägelser. En annan möjlighet är att problemen finns hos oss som läsare. Det kan vara våra förutsättningar och vår bristande kunskap som skapar problemen, inte texternas påstående. Problemen kan, hur förödmjukande det än är att inse, finnas hos oss. Exemplen ovan illustrerar den möjligheten.

Överlevt sina kritiker

Teologer och kyrka har ofta sålt sig alldeles för billigt. Utan annan anledning än ett sekulariserat opinionstryck har man accepterat förutsättningar som står i stark kontrast till den kristna trons egen grundförutsättning: tron på en levande Gud! Och man har hukat sig och accepterat en mängd kritiska teorier som inte byggt på fakta utan spunnits kring våra kunskapsluckor.

Men det finns alternativa förhållningssätt. För det första att hävda att den kristna världsbilden, med ett öppet universum, som en legitim utgångspunkt. För det andra att inta en avvaktande hållning där vi saknar kunskap. Innan alla fakta, eller tillräckligt men fakta, är på bordet finns det ingen anledning att definitivt avfärda uppgifter i historiska källor. Eftersom de bibliska texterna på många områden har bekräftats som tillförlitliga, finns det anledning att tills vidare ta också de uppgifter på allvar som ännu saknar bekräftelse.

Bibeln har mött mycket kritik sedan Upplysningen och kritiken kommer säkert att fortsätta. Men en sak går att konstatera: hittills har Bibeln överlevt alla sina kritiker.

©  Credo 1996

1. “We may summarily reject all miracles, prophesies, narratives of angels and demons, and the like, as simply impossible and irreconcilable with the known and universal laws which govern the course of events.” ↩
2. “A historical fact that involves a resurrection from the dead is utterly inconceivable.” ↩
3. Dan 5:7, 5:16 ↩

Gardells argument för att betrakta Jesus som analfabet är följande: För det första att man räknar med att ”upp mot 95 % av den judiska befolkningen vid den här tiden inte kunde läsa”. För det andra att det judiska skolväsendet ”tillskrivs en man som faktiskt inte är verksam förrän Jesus är vuxen”.

Båda argumenten är märkliga. För det första går det inte att dra slutsatser angående en individs läskunnighet utifrån en generell bedömning. Det är ett logiskt felslut; ungefär som att förneka att jag är 1,88 lång eftersom medellängden för män i Sverige är 1,80. För det andra tillskrivs, enligt Talmud, det judiska skolväsendet Simeon ben Shetach, en farisé som levde 120-40 före Kristus.

Vi lämnar Jonas Gardell. Om vi i stället ställer frågan om Jesus läskunnighet till det historiska materialet förändras situationen. Där möter oss ett antal aspekter som ett svar måste göra rättvisa åt.

För det första det judiska folkets unika identitet. Den judiska religionen var en skriftreligion. Den hölls samman av Torah, som var en skrift! Det går därför inte att dra slutsatser om judarna utifrån generella bedömningar av situationen i romarriket.  I boken Reading and Writing in the Time of Jesus säger professor Alan Millard: “Läskunnigheten i det judiska samhället skiljde sig påtagligt från det grekisk-romerska samhället, eftersom det fanns en stark tradition av utbildning, för att åtminstone män skulle kunna läsa från Skrifterna i synagogans gudstjänst.”

Enligt Shema, alltså orden från 5 Mosebok 6 som varje lagtrogen jude reciterade dagligen, skulle föräldrarna inpränta hos sina barn Herrens lag. De skulle också skriva lagens ord på sina dörrposter.1 Det är uppenbart att med sådana föreskrifter i hjärtat av religionsutövningen kommer läs- och skrivkunnigheten att påverkas positivt. Som Paul Foster skriver i Journal for the Study of the Historical Jesus: “Till skillnad från många av de religiösa rörelserna i romarriket var judendomen (och efterföljande kristna grupper) en i högsta grad textbaserad … gemenskap.”2

Två välkända judiska historiker som båda är ungefärligt samtida med Jesus – Philo som levde 20 f kr till 50 e kr och Josefus som levde 37 till ca 100 e kr – bekräftar bilden av utbildning och läskunnighet i det judiska samhället. Philo skriver om hur man från tidig ålder undervisades i Guds lag.3 Josefus skriver om den stolthet som fanns bland judarna över utbildningen av våra barn och hur lagen föreskriver att barn ska lära sig läsa.4

När evangelisten Johannes berättar om Jesus avrättning nämner han något intressant: “Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska.” Det finns ingen anledning att sätta upp skriftliga anslag i en kultur av analfabeter, men i Jerusalem fanns det uppenbarligen många judar som kunde läsa.

Slutsatsen är entydig: Läskunnighet var mycket vanligare bland judarna än i romarriket generellt.

För det andra de indikationer på läskunnighet som finns i källmaterialet om Jesus från Nasaret. Låt mig nämna sex sådana indikationer:

(1) Jesus föddes i en from, Torah-trogen familj, som därför säkert prioriterade undervisning i lagen.5

(2) Jesus mamma var släkt med en prästfamilj;6 vi vet uttryckligen att prästen Sakarias var både läs- och skrivkunnig.7

(3) Jesus tituleras som vuxen Rabbi eller Lärare – en icke läskunnig rabbin var en anomali i Israel: “I en judisk kontext är det knappast trovärdigt att tänka sig att en rabbin, som omger sig med lärjungar, debatterar Skriften och dess uttolkning med andra rabbiner och skriftlärda, själv inte kan läsa.”8

(4) Jesus gick offentligt i konfrontation med samtidens skriftlärda och utmanade dem gång på gång med orden: “Har ni inte läst?”9 Eller som han säger i diskussionen med den laglärde: “Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?”10 Om han själv inte kunde läsa, hade han knappast uttalat sig så.

(5) Jesus visade ingående kännedom om Skriften. Om vi följer de tre synoptiska evangelierna ser vi att han citerar eller anspelar på tjugotre av GT:s böcker: alla de fem Moseböckerna, de tre stora profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel, åtta av de tolv små profeterna och fem av ”skrifterna”. Med andra ord handlar det om alla böckerna i lagen, de flesta av profeterna och några av skrifterna. Han citerar eller anspelar femton gånger på texter i 5 Mosebok, fyrtio gånger på texter i Jesaja bok och tretton gånger på texter ur Psaltaren – uppenbarligen hans favoritböcker!8

(6) Jesus slog samtiden med häpnad eftersom han trots avsaknad av akademisk examen uppvisade så stor bildning: “Judarna blev förvånade och sade: ‘Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?’”12  Ordagrant undrar de hur han kan ”ha kunskap om bokstäver” trots att han inte har ”studerat”. I uppslagsverket The Bible Background Commentary utläggs det på följande sätt: “De flesta barn i den grekisk-romerska världen hade inte råd med ens en grundläggande utbildning. Men judiska barn i Palestina, kanske med undantag för de allra fattigaste (och en snickarfamilj hörde inte dit), lärde sig att läsa och recitera Bibeln, oavsett om de kunde skriva eller inte. Frågan här är inte om Jesus var analfabet (det var han inte), men att han aldrig hade gjort några formella studier av Skriften med en välutbildad lärare. Ändå utlägger han den lika väl som vilken som helst av de skriftlärda…”13 Jesus skriftförståelse väckte uppmärksamhet.

Notera att Jesus läskunnighet över huvud taget inte är en frågeställning i evangelierna. Som Craig Evans påpekar finns det ingen apologetisk tendens att framhäva den som om den vore ifrågasatt!8 Tvärtom tas den helt naturligt för given rakt igenom evangelierna.

Slutsats: Det historiska materialet indikerar på ett konsekvent sätt att Jesus var läskunnig. Som J P Meier skriver i boken A Marginal Jew: “Bilden av en from judisk familj, Jesus eget intresse av den judiska religionen och hans debatter om Skriften med professionella skriftlärda och fromma fariséer … gör det till en mer trolig hypotes att han kunde läsa de heliga texterna.”15

Alltså precis det som Lukas också uttryckligen beskriver:
16Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, 17och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:
18Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet 19och förkunna ett nådens år från Herren.
20Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. 21Då började han tala till dem och sade: “I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

©  CredoAkademin 2008

Fotnoter:
1. 5 Mos 6:4-9, 6:7; 11:19; 31:12-13 ↩
2. Paul Foster, “Educating Jesus: The Search for a Plausible Context”, Journal for the Study of the Historical Jesus 2006; 4; 7 ↩
3. All men guard their own customs, but this is especially true of the Jewish nation. Holding that the laws are oracles vouchsafed by God and having been trained in this doctrine from their earliest years, they carry the likenesses of the commandments enshrined in their souls. Philo, De Legatione, 31 §210. ↩
4. Above all we pride ourselves on the education of our children, and regard as the most essential task in life the observance of our laws and of the pious practices, based thereupon, which we have inherited.
[The Law] orders that (children) shall be taught to read, and shall learn both the laws and the deeds of their forefathers …
… most men, so far from living in accordance with their own laws, hardly know what they are. … But, should anyone of our nation be questioned about the laws, he would repeat them all more readily than his own name. The result, then, of our thorough grounding in the laws from the first dawn of intelligence is that we have them, as it were, engraved on our souls. Josephus, Against Apion, 1.12 §60; 2.25 §204; 2.18 §176, §178. ↩
5. Luk 2:22 ↩
6. Luk 1:36 ↩
7. Luk 1:63 ↩
8. Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf ↩
9. Matt 12:3, 5, 19:4, 21:16, 42 ↩
10. Luk 10:26 Folkbibeln ↩
11. Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf ↩
12. Joh 7:15 ↩
13. Keener, C. S, The IVP Bible Background Commentary: New Testament (IVP: 1993). ↩
14. Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf ↩
15. J P Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus. I. (New York: Doubleday, 1991), s. 351. ↩

Jesus blottar vetenskapens dilemma – Dagen
Intressant.se

I Historisk Tidskrift 2005-2 kopplar Rolf Torstendahl källlkritiken till några minimikrav för historievetenskapen. Dessa är idag mer eller mindre allmänt accepterat:
Logisk konsistens
Empirisk prövbarhet
Beaktande av allt relevant material
Inre sammanhang (koherens) i framställning av resultaten
Nya resultat (inte bara upprepning av vad som redan är känt)

Om ett historiskt påstående ska vara empiriskt prövbart måste också grunderna anges (var det finns, förvaringsplats, var det finns återgivet etc.) och tillvägagångssättet för att skapa påståendet måste preciseras.

Följderna av det är ju att det inte är acceptabelt att framföra forskningsresultat om tex teologiska sammanhang och strunta i de teologiska metoderna.

Om vi går till Arne Jarrick som är professor i historia vid Stockholms universitet talar han om den historievetenskapliga källkritikens förutsättningar. Sammantaget innebär hans formuleringar att…
1. Det går att göra sanna påståenden om det som hänt
2. Det är historikerns uppdrag att göra såna påståenden
3. De vittnen som historikern bygger sina påståenden på är inte garanterat vittnesgilla

Det vi kan dra som slutsats av detta är att det är möjligt att rekonstruera vad som hänt, vi bör säga något om det och även undersöka sanningshalten i de påståenden som ges. I en sån process är det helt riktigt att anta att ”Bibeln hade rätt eller har något viktigt att säga” när vi hittar en kritisk massa av arkeologiska fynd som bekräftar det sagda, när vi kan verifiera tidpunkter genom en mängd vittnesmål och även hittar koherens.
Det är viktigt att säga här att det finns vissa likheter mellan källkritikens utseende och undersökningar vid domstolar. Båda ”instanserna” undersöker relevanta skäl till att ta ställning för eller emot ett visst påstående.

Det ”Gud finns nog inte” (generell sammanfattning) gör sig skyldiga till och som aldrig aldrig skulle tillåtas inom vetenskaplig källkritisk forskning är att låta enstaka vittnesmål ligga som grund för sanningshalt för olika påståenden. Ett exempel är den tidningsartikel av Roger Viklund som var i Aftonbladet.
Där menar han att Jesus aldrig funnits som historisk person. Med den mängd material vi har inom den historiska forskningen om Jesus som en existerande person är ett sådant påstående troligen inte kommet från forskningsresultat utan från någon som har en polemisk avsikt i en viss riktning.
Ett annat exempel är när Terra Incongnita här i bloggen beskriver Bibelns texter som ”nästan helt värdelöst i att återge enskilda händelser som ska ha skett i historien”.
Jag undrar faktiskt vad Rolf Torstendahl och Arne Jarrick skulle säga om ett sådant påstående.

Ett annat argument som ”Terra” refererar till inom området källkritisk granskning är att ”det fanns liksom inget fritt ord i antiken” – så vi kan inte lita på det som sägs. Men hur kopplar ett sådant påstående till sanningshalt? Om det skulle vara en av referenserna till sanningshalt innebär ju det i vårt kontextuella sammanhang att eftersom det är så populärt med andlighet och vi har ett fritt ord så existerar nog Gud egentligen som en påverkande kraft. Eller som Göran Skytte säger”För att vara död verkar Jesus vara ovanligt levande just nu”.

När Terra Incognita menar att den nutida källkritiska forskningen för tex historicitet är i utveckling och att vi måste lita till nutida sätt för forskning så är det en sanning med modifikation. Arne Jarrick påstår helt riktigt att ”objekten för historikers intresse låter sig inte påverkas av att studeras”. För en strikt vetenskapsteoretisk ståndpunkt måste vi välja att behandla de historiska källorna enligt de minimikrav för vetenskapsteori och historisk forskning vi är överens om. Det innebär tyvärr – för Gud finns nog inte – otrevliga indicier om motsatsen så länge vi har historiska källor som bekräftar tex biblisk historieskrivning.

Om Terrea Incognita är postmodernist håller han troligen varken med Rolf Torstendahl, Arne Jarrick eller någon som helst slutsats som behandlar historien som en historisk verklighet. I så fall har vi både problem och möjligheter.
Ett problem består i att det är svårt att mötas i argumentation. Jag tolkar min värld och Terra tolkar sin värld och vi har egentligen båda helt rätt i våra slutsatser. Ett annat problem är för ”Gud finns nog inte” – kampanjen. Varför? Jo, tusentals människor säger att Gud finns, de tolkar både den historiskt antika situationen och sin egen verklighet som att Gud är närvarande. I ett postmodernt tänkande är den skapande meningsbärande berättelsen om vårt förflutna kopplad till nutid det som har giltighet i vad som är en verklig verklighet.
Om detta är fallet med flera av ”Gud finns nog inte”-argumentörerna så vill jag bara hälsa dem välkomna att ta del av de meningsfulla berättelser människor idag har om Guds ingripanden.

Det som är möjligheterna är en dialog där styrkan i upplevelser som ju bär dem som menar att Gud finns får möta dem som söker ärlig livskvalitet på grund av sina slutsatser att ”Gud finns nog inte”

Till sist; Om ”Gud finns nog inte”-lägret envisas med att försöka bortförklara eller dumförklara slutsatser som dras på grund av koppling till grundforskning i relation till biblisk historicitet placerar man bara sig själva i en ”ickeposition” där pajkastning är en naturlig utveckling. Tyvärr har jag sett de tendenserna när jag rensat denna blogg i kommentarsfälten  på svordomar, fula tillmälen och annat ”rent tjafs”. Kanske uppstår samma fenomen i kommentarfälten hos ”Gud finns nog inte”-lägret. Som kan ses av detta inlägg finns det idag gängse praxis för hur man behandlar historiska dokument och för hur källkritik ska bedrivas som inte nödvändigtvis styrker ”Gud finns nog inte” – lägret. Så länge den historiska forskningen har dessa moment inom källkritik måste hänsyn tas till den överväldigande dokumentation som finns omkring kristendomen som tro och andra rent historiska referenser vi har i relation till dessa dokument. Självklart förstår var och en att i annat fall är agendan något annat än att hitta ”sanningen” eller att försvara ”verkligheten”.

Källor; Rolf Torstendahl, Introduktion till Historieforskningen, Historia som vetenskap, 1971
Historisk tidskrift 2005-2 som behandlar just om rådet Källkritik

Andra länkar:
http://terraincognita.blogsome.com/2009/06/12/replik-pa-bibeln-vs-kallkritik/

Detta sätt att tänka är helt annorlunda jämfört med hur man behandlar andra antika dokument, som många av dem också har religiösa element. De räknas som trovärdiga, ända tills något visat på motsatsen. Även om det inte är möjligt att verifiera varje händelse i Bibeln så har de arkeologiska upptäckterna sedan mitten på 1800-talet visat på trovärdigheten och riktigheten i den bibliska beskrivningen. Här följer några exempel.

* Upptäckten av Ebla i norra Syren på 1970-talet har visat att det som Bibeln skriver om patriarkerna är möjligt att styrka. Dokument som har skrivits på lertavlor från omkring år 2300 före Kristus visar hur personnamn och platsangivelser i patriarkernas berättelser är genuina. Namnet “Kanaan” användes i Ebla, ett namn som kritikerna en gång påstod inte var i bruk så tidigt och som alltså felaktigt skulle funnits med i de första kapitlen i Bibeln. Ordet “tehom” (“djupet”) i Första Moseboken sa man var ett sent ord som visade att skapelseberättelsen var en efterkonstruktion. “Tehom” var en del av ordförrådet i Ebla och användes alltså ungefär 800 år före Mose tid. Antika seder som beskrivs under patriarktiden har också funnits beskrivna på lertavlor från Nuzi och Mari.

* För inte så länge sedan trodde man att hettiterna var en biblisk legend. Ända tills man fann deras huvudstad och berättelser nedgrävda vid Bogazkoy i Turkiet. Många har trott att de bibliska referenserna till Salomos rikedom varit överdriven. Upptäckta inskriptioner har visat att välstånd i antiken var koncentererad till kungadömet och att Salomos rikedom var helt och hållet möjligt. Det hävdades att den assyriske kungen Sargon som omnäms i Jesaja 20:1 inte funnits eftersom man inte hittat namnet i någon annan källa. Så hittade man Sargons palats i Khorsabad, Irak. Händelsen som beskrivs i Jesaja 20, erövrandet av Ashdod, var inristad på palatsets väggar. Vad mer är, fragment från en sten som berättade om händelsen har hittats i själva Ashdod.

* En annan kung som man betvivlat är Belsassar, kungen i Babylon som omnäms i Daniel 5. Den siste kungen som den sekulära historien vet av när det gäller Babylon är nämligen Nabonidus. Man har hittat inskriptioner som visar att Belsassar var son till Nabonidus och fungerade som medregent i Babylon. Det betyder att Belsassar kunde erbjuda Daniel platsen som rikets tredje person (Dan. 5.16) när han uttydde handskriften på väggen. Här kan vi se den karaktär av ”ögonvittneskildring” som den bibliska berättelsen ofta visar sig ha i relation till de arkeologiska fynd som görs.

Författare: Bryant Wood från Associates for Biblical Research
Copyright © 1996, Eden Communications, All Rights Reserved – except as noted on attached “Usage and Copyright” Använt med tillstånd från Christiananswers.net.

Ny kampanj vill minska religionens inflytande – Dagen

Den sumeriska kungalängden (avbildad här), som ett exempel, räknar upp kungar som regerade långa tidsperioder. Sedan kom en stor flod. Efter floden regerade kungarna mycket kortare tidsperioder. Det är samma mönster som vi finner i Bibeln. Människan hade längre liv före floden och kortare efter. Den 11:e inskriptionen av Gilgamesheposet talar om en ark, djur som togs ombord på arken, fåglar som sändes ut under flodens lopp, arken som landade på ett berg och ett offer som offrades efter att arken landat.

Adapaberättelsen talar om ett test för odödlighet med mat som inslag, liknande berättelsen om Adam och Eva i Edens trädgård.

Sumeriska skrivtavlor redogör för språkförbistringen som vi har det i den bibliska redogörelsen om Babels torn (1Moseboken 11:1-9). Det var en gyllene tidsålder när alla människor talade samma språk. Talet blev sedan bringat i oordning av guden Enki, visdomens herre. Babylonierna hade en liknande berättelse där gudarna förstörde ett tempel torn och ”skingrade dem vitt och brett och gjorde deras tal konstigt.”

Andra exempel från källor utanför Bibeln ger stöd för de bibliska händelserna:

* Fälttågen in i Israel av Farao Sisak (1 Kungaboken 14:25-26), berättas på väggarna i Amuns tempel i Thebe, Egypten.

* Moabs uppror mot Israel (2 Kungaboken 1:1; 3:4-27), finns beskriven på Mesa inskriptionen.

* Samarias fall (2 Kungaboken 17:3-6, 24; 18:9-11) för Sargon II, Assyriens kung finns återgiven på murarna i hans palats.

* Nederlaget vid Ashdod av Sargon II (Jesaja 20:1), finns berättat på murarna i hans palats.

* Fältåget med den assyriske kungen Sanherib mot Juda (2 Kungaboken 18:13-16), finns redogjort på Taylors prisma.

* Belägringen av Lakis av Sanherib (2 Kungaboken 18:14, 17), som det berättas om i Lakiska källor.

* Lönnmördandet av Sanherib av hans egna söner (2 Kungaboken 19:37), som det berättas om i hans son Esarhaddons redogörelser.

* Nineves fall som det förutsagts av profeterna Nahum och Sefanja (2:13-15), återberättat på en Napopalassars skrivtavla.

* Jerusalems fall – till kung Nebukadnessar, den babyloniske konungen (2 Kungaboken 24:10-14), som det berättas om i de babyloniska krönikorna.

* Fångenskapen av Jojakin, kung i Juda, i Babylon (2 Kings 24:15-16), som det berättas om i babyloniska urkunder.

* Befriandet av fångarna i Babylon av Kores den store (Esra 1:1-4; 6:3-4), som det berättas om på Kores Cylinder.

* Jesu historiska existens som återgivs av  Josefus, Suetonius, Tallus, Plinius den yngre, Talmud, och Lucius.

* Judarna tvingades lämna Rom under Klaudius regeringstid (41-54 e.kr.) (Apostlagärningarna18:2), som också berättas av Suetonius.

Författare: Bryant Wood från Associates for Biblical Research

Copyright © 1995-2000, Associates for Biblical Research, All Rights Reserved – except as noted on attached “Usage and Copyright” page that grants ChristianAnswers.Net users generous rights for putting this page to work in their homes, personal witnessing, churches and schools.

Läs även:
Nya arkeologiska fynd kan bevisa Salomos existens

Det som kallas ”bibliografisk” test undersöker hur många kopior av manuskript vi har av ett dokument och hur långt i tid det befinner sig från originalet.

När man ser på Nya Testamentet och jämför det med andra historiska källor får man överväldigande jämförelsesiffror till förmån för Nya Testamentet.

Se följande exempel som är bara några av de antika författarna:

Plato
Skrevs 427-347 f Kr
Tidigaste manuskrift återfinns 900 e Kr
Tid emellan är 1200 år
Det finns 7 kopior

Aristoteles
Skrevs 384-322 f Kr
Tidigaste manuskrift återfinns 1100 e Kr
Tid emellan är 1400 år
Det finns 5 kopior

Demostenes
Skrevs 383-322 f Kr
Tidigaste manuskrift återfinns 1100 e Kr
Tid emellan är 1300 år
Det finns 200 kopior

Demostenes är den av de antika författarna som har flest kopior.

Nya Testamentet
Skrevs under det första århundradet e Kr
Tidigaste manuskrift återfinns 120 e Kr
Tid emellan är cirka 50 år
Det finns ungefär 5 000 grekiska manuskrift och 8000 latinska manuskrift som befinner sig åldersmässsigt från 120 e Kr till Reformationen (cirka 1500 e Kr)
Före 325 e Kr har de så kallade ”kyrkofäderna” 32 000 citat från Nya Testamentet.

Se en artikel från J Moreland i ämnet