I sammanhanget är det också intressant att läsa William Craigs genomgång av Jesu kroppsliga uppståndelse. Det finns många fakta som talar för att de nytestamentliga berättelserna är ögonvittnesberättelser av verkliga händelser.

RA

Under några veckor i sommar har jag mött ett antal människor som i sin tur mött Gud. Carina som levt i svårt missbruk i 23 år. Dan – tung narkotikamissbrukare – som såg tre kors och hörde en röst som sa; ”Han lever”. Och Elise (bild ovan) som vid 59 års ålder mötte Gud och några år senare blev frisk från cancer.  Här nedan följer Elises berättelse.

DÅ SPOTTADE HON PÅ MÄNNEN, IDAG OMFAMNAR HON DEM
Elise eller ”den lilla ängeln” som hon brukar kallas, berättar om sin styvfar som försökte döda henne, om ett äktenskap med våld och sprit och om Jesus som gav henne livet tillbaka. Sveriges missbrukare ökar och Elise är pensionären som kämpar för att utbyta dessa människors längtan efter sprit med en längtan efter Gud.

Det finns få sociala nätverk som tar emot missbrukare när tiden på behandlingshemmet eller sjukhuset är slut. När f.d. missbrukare är ute i samhället igen hamnar de ofta i arbetslöshet, vilket lika ofta leder till missbruk och därmed även till hemlöshet. Antalet hemlösa kvinnor ökar och kriminalitet, missbruk och hemlöshet går ofta hand i hand.

Den lilla ängeln
Elise tror att hon kallas för ”den lilla ­ängeln” dels för att hon är så kort, dels för att hon bryr sig om och får vara till hjälp för så många människor. Och kort, det är hon. Kort och söt med runda, blåa ögon som glittrar på ett alldeles speciellt vis.
Vi träffas utanför Clara kyrka i Stockholm, en naturlig miljö för Elise då hon är medlem i kyrkan och dessutom jobbar som frivilligarbetare för församlingen med människor som behöver hjälp ute på gatorna runt omkring i huvudstaden.

Han siktade sitt hagelgevär emot oss
Från början upplever Elise sin uppväxt som väldigt bra, ända fram tills hon var i tioårsåldern då helvetet brakade loss:
– Min mamma gifte om sig med en man som var alkoholist. Han drack t-sprit och brännvin, åt skokräm… allt som gick att få i sig för att döva sina känslor. Under den här tiden fick jag lära mig hur sprit fullständigt kan förstöra en människa. Elise var bara en liten flicka, men hon minns sin styvpappa väl, hon kommer speciellt ihåg en händelse:
– Han jagade mig och mina syskon med ett hagelgevär och när han fick fatt på oss lade jag mig över mina syskon och sade till min styvfar ”Skjut mig, men skjut inte mina syskon”. Då sköt han. Den här gången hade jag tur, det fanns inga patroner kvar. Detta är en av många hemska episoder som hände under Elises barndom.
Elise berättar att hon bar på så mycket ilska och hat, men framför allt rädsla. En annan gång kommer hon ihåg hur hon och hennes styvfar satt vid köksbordet och han sa att hela rummet var fullt av smådjävular.
– ”Där är en smådjävul, den ska jag döda”, sa han samtidigt som han pekade lite varstans i rummet och gjorde strypgrepp i luften, som om han dödade dem en efter en, berättar Elise och fortsätter:
– Plötsligt pekar han på mig och säger ”och där, det där är en riktig liten smådjävul”. Därefter går styvpappan fram emot lilla Elise och tar ett strypgrepp om hennes hals. Något hejdar honom, Elise kommer inte ihåg vad, men än en gång får hon behålla livet.
Vettskrämd rymmer hon ut ur huset och hon minns att hon sprang sju kilometer utan att vända sig om en enda gång. Hon sökte hjälp hos en familj.

Blev tvungen att välja bort kyrkan
När Elise var 11 år följde hon med en kristen vän på ett tältmöte:
– Här fick jag träffa jättegoa kompisar och känna en stämning som jag aldrig tidigare hade varit med om, det öppnades en helt ny värld för mig. Jag hängde en del med dem i kyrkan. Men lyckan varade inte länge för Elise. Då föräldrarna kom på att hon följde med kompisar på möten, låste de ute henne och hon fick bo hos kompisar ett tag.
– Jag fick välja på att aldrig komma hem igen eller att bo kvar, men sluta med ”tokigheterna”. Jag ville självklart bo kvar hos min mamma, jag hade ju ingen annanstans att ta vägen. Elise flyttade tillbaka till sin mamma och hennes hemska man och helvetet fortsatte.
– Det som jag idag finner så underligt är att det var så många grannar som såg vad som försiggick, men folk vågade liksom inte göra någonting, de var förmodligen rädda, tror Elise.

Paralyserad mamma
Elise har bara svaga minnen av sin mamma från den tiden:
– Hon vågade inte heller göra någonting och var nog mestadels paralyserad. Jag såg aldrig vad hon gjorde eller inte gjorde. ­Elises mamma lever inte längre, men hon berättade på sin dödsbädd för sin dotter att hon bittert ångrade varför hon inte ställt upp mer för henne under uppväxten.
– Mamma fick ta jättemycket. Det var hon som jobbade ihop pengarna som min styvfar stal ifrån henne och köpte alkohol för. En gång köpte hon en bil till honom för att han skulle ha något att göra istället för att supa hela dagarna. Men när hon kom hem ifrån jobbet en dag hade han bytt ut bilen mot en gammal, rostig moped och pengarna som blivit över hade han köpt brännvin för. Jag har aldrig sett min mamma så arg, förklarar Elise.

Elise gifter sig
Vid 25 års ålder gifte sig Elise och under de första åren hade de ett ”skapligt bra förhållande”, som hon själv beskriver det. Då såg hon inte minsta tendenser till att han skulle börja dricka, men snart hamnade Elise i samma situation som sin mamma. I 20 år beskriver Elise att hon levde i ett olyckligt äktenskap där hennes man söp, var våldsam och utnyttjade henne på olika sätt.
– Både min mamma och syster varnade mig innan jag gifte mig, de sa att han inte var snäll. Men detta såg inte jag, jag var bara så förälskad. Men senare fick jag skämmas för att jag gjort samma dumma val som min mor. Elise berättar att det var svårt att erkänna sin dumhet och svaghet i början, hon kände sig handlingsförlamad. Hon erkände inte att han slog henne och varje gång hon kom tillbaka till doktorn hittade hon på nya orsaker till sina blåmärken och brutna ben.

Elise börjar själv dricka
Under äktenskapet gick Elise till både psykologer och doktorer för att få mediciner och nervstillande medel.
– Jag blev beroende av tabletterna, allt för att döva smärtan. Själv hade jag aldrig druckit, men vid denna tidpunkt började jag att experimentera med både alkohol och tabletter.

Tänkte dö, blev istället kristen
1994 kom Elise till Mössebergs kurort i ett mycket risigt tillstånd. Här hade hon tänkt att ta livet av sig, men istället blev hon frälst.
– Ett par, Larseric och Daga Janson befann sig på kurorten under samma tid och de försökte att få kontakt med mig, men jag sa bara ”Stick härifrån, jag vill inte ha med er att göra”. Samtidigt som jag skriker dessa ord är det någon, det är inte jag själv, som tar mig i handen och leder mig bort till dem. Och så säger min röst (det var inte jag) ”Vill du be för mig?”. Då lägger Larseric sin hand på mig, ber och då händer något märkligt. Det kom som en stråle uppifrån och ner som gick igenom hela min kropp och bara tog bort allt hat och all misär inom mig, det var ett ögonblicksverk. I en massa år upplevde jag det som om jag befann mig i en stor svart bubbla, som jag nu äntligen fick komma ut ur, säger Elise och ler ett leende som gör att hon ser ut som den lyckligaste människan i hela världen. Elise berättar att den kvällen föddes en ny människa. Larseric tog med henne till Pingstkyrkan och 1996 hamnade hon i Clara kyrka som ligger mitt i Stockholm, den står mitt i huvudstadens center av missbrukare och prostituerade.
– De tog emot mig, hemska människa. Risig var jag, grym och elak såg jag ut, men de var så snälla emot mig i kyrkorna och jag började känna att det ändå finns människor som bryr sig.
Dock tog det tid för Elise att bli ”rumsren”, både när det gällde hennes förakt mot män och sätt att tala. Men från och med frälsningen slängde hon alla sina tabletter och både värken och begäret efter spriten försvann, abstinensen fanns inte. Jesus fyllde detta tomrum med glädje och frid istället. Idag har Elise förlåtit sin man och kan till och med ta honom i hand när de stöter på varandra.

Mötte inte någon kristen på 40 år
– Från det att jag fick känna Jesus som 11-åring till att jag blev 59 år stötte jag inte på en enda kristen på min väg genom livet, är inte detta konstigt, frågar Elise retoriskt och ser skräckslagen ut. Elise tycker att det är märkligt att under så lång tid blev hon inte ledd till en enda kristen människa eller någon kyrka.
– Men jag tror jag har svaret, säger Elise och ler pillemariskt.
– Det är fostran. Jag tackar Gud för alla dessa år jag har fått smärta och slag, att jag fått uppleva helvetet. Under alla dessa 40 år så lät Gud mig aldrig dö, jag var ju nära döden och fick uppleva den nära så många gånger. Men jag dog inte, för Gud ville använda mig.

Blev helad
I februari -99 blev Elise helad i samma kyrka som vi befinner oss vid. Hon hade en mycket svår tumör i ryggskelettet och hon var döende. Prognosen, enligt doktorerna, sa att hon inte skulle klara det och Elise berättar att hon inte hade något immunförsvar:
– Jag fick lunginflammation på lunginflammation, det var riktigt risigt med mig. Men på pingstafton samma år gick jag fram för förbön. Jag hade en stor, blåliknande knöl vid ryggslutet, men när man bad för mig kände jag, och folk runtomkring mig kunde se med blotta ögat, hur Gud helt enkelt jobbade bort knölen och det som var blått. När jag senare röntgade mig förstod läkarna ingenting. Alla värden befann sig på toppen.

Brinnande kärlek för människorna på gatan
Efter sin styvfars och mans destruktiva beteende hade Elise hatat alla män, hon kunde spotta på dem när de gick förbi henne på gatan.
– Idag lägger jag mig på knä bredvid uteliggarna, missbrukarna och prostituerade och omfamnar dem. Ja, det gör jag, men de luktar inte mumma, säger Elise och skrattar hjärtligt. Hon känner en sådan enormt brinnande kärlek för dessa människor och det är därför hon idag jobbar ute på gatorna med dessa människor. Trots att hon gått i pension är hon frivilligarbetare och vill inget hellre än att ta hand om dem i form av att samtala med dem, kanske ge dem ett bad, kläder eller något att äta.
– Till största delen har jag lagt min tid på Malmskillnadsgatan, där Stockholm prostitution är som mest utbredd. Där har jag blivit kallad morsan, stålmormor, den lilla ängeln, de flesta känner igen mig där nu.
Här finns tjejer mellan 13 och 30 som söker en modersgestalt som de saknat i sin barndom, de behöver någon att samtala med. Flickorna har blivit utslängda från föräldrar som oftast har stora alkoholproblem. Elise går alltid ut själv på dagarna medan hon finns med i ett team från kyrkan som jobbar tillsammans på fredagsnätterna. Hon berättar att tjejerna känner inte av så mycket smärta varken fysiskt eller psykiskt när de har sexuellt umgänge med männen, de är alldeles för höga på knark för att känna. Och knark finns det inga problem med att få tag på, det florerar ju på gatorna, menar Elise.
Elise säger att hon förstår tjejerna för hon var själv väldigt nära att sälja sig själv och hon har själv blivit utnyttjad.
– Jag vet hur man känner sig när man inte blivit sedd eller älskad på ett värdigt sätt. Man kan aldrig tvinga någon till att sluta och det krävs ett stort tålamod med dem. Men när vi väl får den där kontakten och de börjar tala, känns det så fint och ibland har de till och med följt med mig hit till kyrkan. Flickorna säger ”Hur kan Jesus älska mig, jag är ju en hora”. Jag svarar då att han älskar dig men inte det du gör och jag är ju ett levande bevis för dem.
Elise berättar att hon är aldrig rädd när hon är ute:
– Nej, jag är aldrig rädd, men man får aldrig vara dumdristig. Visst finns det risk för att många av dem har hiv, men jag är väldigt försiktig med dels hygienen, dels att jag inte tar i några sprutor eller papper som de kan ha använt. Jag kramar dem mycket, men som tur är finns det inga risker i detta, säger Elise och skrattar och berättar att hon älskar att krama människor.

Använd med tillstånd från tidskriften Junia.

Hägglund vill höja skatten på alkohol – Svd

Hägglund vill höja skatten på alkohol – Dagen

Hur ser drickandet ut i Sverige? – Svd

Olof Djurfeldt har skrivit en krönika i Dagen med rubriken”Humanisternas osäkra trosbekännelse”.

Och Brasiliens landslag vann en fotbollsturnering. Då kunde de inte låta bli att tacka Gud, vilket kritiseras av danska fotbollsförbundet.

RA

Intressant text…
Regina Spektor och Gud – Dagen

Från Sveriges radio
Stenbrott från Jesu tid hittat i Israel – Dagen

Sedan tycker Viggo på Resume att Gud behövs i Reklambranschen…det gör med tanke på den kampanj som Humanisterna har om behovet av ett sekulärt samhälle…
Och DN rapporterar att Gud är på frammarsch istället för på tillbakagång som många trott.

RA

En av världens främsta evolutionsbiologer Stephen Jay Gould tog avstånd från tendensen att förklara att vetenskaplig  standard är liktydigt med ateistisk tro i sin bok Rock of Ages. Han konstaterar att en stor mängd av de absolut främsta forskarna är Gudstroende och säger:  ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.” 1)

Richard Dawkins går nästan i taket och ger i sin bok inte ens argument för sin inställning utan förklarar bara att ”Jag tror helt enkelt inte att Gould kan ha menat mycket med det han skrev i Rocks of Ages”. 2)

Inställningen att vetenskap är oförenlig med tron på Gud och kristen tro möter naturliga invändningar. Samtidigt som Richard Dawkins publicerade sin bok Illusionen om Gud skrev Owen Gingerich boken God´s Universe där han förklarar att ”universum har skapats med syfte och mening och den tron står inte i vägen för det vetenskapliga uppdraget. Samma år gav Francis Collins ut sin bok Language of God där han hävdar att naturens ordning pekar på att det finns en skapande Gud. I boken beskriver också Collins sin omvändelse från ateism till kristen tro.

Under samma år kommer kosmologen Paul Davies med boken Goldilocks Enigma där han förordar tesen att det finns en form av fininställning i universum. Han – på grund av universum skapar biologiskt liv – menar att det finns någon form av övergripande princip som skapar liv och förstånd i universum. Paul Davies skriver inte heller från någon traditionell kristen uppfattning utan menar bara att fakta pekar mot att det finns någonting utanför eller innanför det vi ser.

Dessa forskare som tror är inte ensamma i sin uppfattning. Alister McGrath som är professor i historisk teologi och doktorerat i molekylär biofysik har gjort en livsresa från övertygad ateism till kristen tro. Han tar in sin bok Ateismens Illusioner upp två intressanta undersökningar.  1916 gjordes en undersökning bland aktiva vetenskapsmän om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1997 upprepades undersökningen och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent vara osäkra.

När det första undersökningen gjordes förutspådde James Leuba, som gjorde den, att de som inte trodde på Gud skulle stiga avsevärt.

Vetenskapsmännen fick besvara en specifik fråga; nämligen om de trodde på personlig Gud som kan förväntas svara på bön. 3)

Vad indikerar det ovan skrivna?
För det första att det inte finns något likhetstecken mellan professionellt utövande av vetenskap och frånvaron av en personlig Gud. Detta som till exempel Richard Dawkins vill framställa som en naturlig konsekvens av professionellt utövande av olika vetenskaper existerar helt enkelt inte.

Det andra är att argumenten för Guds existens eller icke Guds existens till en del ligger på ett annat plan än de bevisbara. En del kan bevisas, historiska dokument kan utforskas och vi kan även hitta indikationer på att Gud finns.

Dawkins argumentation liknar Feuerbachs: 4)
Det finns ingen Gud.
Men många människor tror på Gud. Varför?
För att de vill ha tröst.
Alltså projicerar eller objektifierar de sin längtan och kallar detta för “Gud”.
Denna icke-existerande ”Gud” är alltså endast en projektion av människors längtan.

Ett problem med ett sådant tänkande är att det faktum att man längtar efter något är inte liktydigt med att det inte existerar. Att människor är törstiga visar på behovet av vatten.

Är vetenskap förenligt med tro på att Gud finns?
Självklart. Som vi ska se senare i en rad kommande artiklar finns det också tydliga implikationer av tron på Gud som är samstämmiga med det allra bästa inom olika vetenskapliga discipliner.

Fotnoter:

1. Gould, ”Impeaching a self-imposed judge”. Läs även Rocks of Ages: Science and Religion in the Fullness of Life. London: Vintage 2002.
2. Dawkins, Illusionen om Gud, sid 77.
3. Alistair McGrath, Joanna Collicutt McGrath, Ateismens illusioner:  Libris 2007
4. Van A Harvey, Feuerbach and the Interpretation of Religion. Cambridge: Cambridge University Press, 1995

Inledning

Vi är nog många som upplevt att kombattanterna i en debatt hela tiden verkar tala förbi varandra. De möts liksom inte. Ofta men inte alltid beror det på att parterna inte är överens om vem som har bevisbördan. Ovana debattörer kan tro att frågan om bevisbördan är en perifer och relativt oviktig fråga. Men hur bevisbördan fördelas avgör ofta utgången av hela diskussionen. Frågan om bevisbörda är som frågan om vilka regler som ska gälla för att man ska vinna ett spel. Vad ska man klara av för att kamma hem segern? Det är lätt att stirra sig blind på själva fighten. Men hur reglerna ställts upp är ofta ännu viktigare. Att ha hela bevisbördan är som att spela fotboll i motvind eller värsta fall i uppförsbacke. Det kan avgöra debatten redan innan den börjat.

Vad innebär det att ha en ”bevisbörda”? En bevisbörda är ett krav eller villkor som ställs på en eller båda parter för att ett påstående ska anses vara bevisat. Typiskt sett handlar det om två motsatta uppfattningar som ställs mot varandra, och i bästa fall är de tillsammans logiskt heltäckande (dvs de täcker upp alla logiska möjligheter) samt ömsesidigt uteslutande (dvs om den ena är sann är den andra falsk och vice versa). Det klassiska exemplet är en rättegång. Åklagarsidan hävdar att den åtalade är skyldig medan försvaret hävdar motsatsen. Det finns ingen tredje möjlighet. I en sådan situation finns det bara tre sätt¹ att fördela bevisbördan på. 1) Båda parter har bevisbördan: den med bästa bevisen vinner, alternativt har överhanden. 2) Ena parten, åklagaren, har bevisbördan: den åtalades skuld måste då bevisas, annars vinner försvaret.  3) Andra parten, försvaret, har bevisbördan: den åtalades oskuld måste då bevisas, annars vinner åklagarsidan.

Till skillnad från alternativ 1 kommer alternativ 2 och 3 att med säkerhet kora en vinnare. Men i alternativ 1 kan frågan kvarstå som obesvarad eller oavgjord. Om båda har bevisbördan kan det ju visa sig att ingendera sida klarar av att möta beviskravet. Kanske den ena sidan klarar det bättre än den andra, men ändå inte tillräckligt bra för att avgöra frågan.

I olika typer av frågor och diskussioner ser fördelningen av bevisbördan olika ut. Man kan inte bara ta för givet att den ena eller andra parten har hela bevisbördan. Man måste kunna ge argument för det i så fall. Man kan ju då fråga sig vem som har bevisbördan i den diskussionen, dvs diskussionen om vem som har bevisbördan i den första diskussionen (låt oss kalla diskussionen om diskussionen för ”metadiskussionen”). I en metadiskussion verkar det rimligt att alternativ 1 är utgångspunkten. Ta domstolsexemplet igen. Om jag hävdar att bevisbördan måste ligga på åklagaren och inte på försvararen, så ger jag argument för detta. Jag kanske säger att det är mer humant med ett domstolsväsen som i en osäker situation hellre släpper en skyldig än dömer en oskyldig. En individs rätt att slippa fängslas oskyldig är starkare än samhällets rätt att bura in en skyldig, och är vi osäkra så vill vi att systemet felar till förmån för den eventuellt oskyldige. Detta är ett argument, och det faktum att jag faktiskt framför argumentet verkar innebära att jag antagit utgångspunkten att jag hade en bevisbörda i metadiskussionen. Parterna i en metadiskussioner verkar underförstått och närmast automatiskt utgå från att de befinner sig i en alternativ 1-situation.

Vad lär vi oss av detta? Rimligen att alternativ 1 är utgångspunkten i varje diskussion och att bevisbördan hamnar på den som hävdar att 2 eller 3 gäller. Om ingen lyckas bevisa att bevisbördan borde hamna på den ena eller andra parten, är utgångspunkten att bevisbördan är delad.

Bevisbördan på den som hävdar existens

I diskussionen om Guds existens hävdas ibland att den gudstroende har hela bevisbördan. Ett argument för detta har varit att den som hävdar en positiv existensutsaga har hela bevisbördan. Den som säger att någonting existerar har bevisbördan, medan den som hävdar att någonting inte existerar inte har någon bevisbörda alls. Antony Flew diskuterar den här frågan i sin kända uppsats ”The presumption of atheism”.² Där hävdar han att gudstro i detta avseende kan liknas vid tron på Loch Ness-odjuret eller tron på den mystiska snömannen. Den som hävdar att Loch Ness-monstret existerar har bevisbördan. Den som förnekar dess existens behöver inte bevisa odjurets icke-existens. Men stämmer verkligen detta? Kan bevisbörda knytas till positiva existensutsagor på detta sätt?

Ta påståendet att det finns fisk i sjön Loch Ness.³ Det påståendet är en positiv existensutsaga: ”Fisk existerar i Loch Ness.” Innebär det att hela bevisbördan hamnar på den personen? Och omvänt: har personen som förnekar att det finns fisk i Loch Ness ingen bevisbörda alls? Faktum är att bevisbördan i detta fall är den motsatta. Den som hävdar att sjön Loch Ness saknar fisk har den tyngre bevisbördan. Här upptäcker vi att bevisbördan inte har att göra med huruvida vi uttalar en positiv eller negativ existensutsaga. I stället har det helt och hållet med våra förväntningar och vår bakgrundskunskap att göra. Vi vet att det finns fisk i varje någorlunda stor sjö. Den som hävdar att motsatsen gäller sjön Loch Ness har därför bevisbördan. Hon hävdar nämligen något som är mer förvånande och märkligt utifrån vår bakgrundskunskap. Bevisbörda är alltså något som avgörs i relation till de förväntningar som vår bakgrundskunskap ger oss. Frågan om existens eller icke-existens är i sig helt irrelevant för bevisbördan

Bevisbördan på den som tror på världen plus Gud

Ett snarlikt ateistiskt argument är att beskriva diskussionen på följande sätt. Båda parter utgår ifrån att världen finns, men den gudstroende tror dessutom att något finns utöver världen, nämligen världen + Gud. Ateisten tror på världen + ingenting och har därför ingen bevisbörda. Den som tror på ”något plus något” har däremot hela bevisbördan.

Vad ska vi säga om detta resonemang? För det första måste vi ställa oss frågan om diskussionens omfång. Vad bör diskussionen handla om? Om frågan är ”Finns Gud?” så har teisten självklart en viktig bevisbörda. Men om frågan är ”Vad är det rimligt att tro om den yttersta verklighetens natur?” så har alla parter samma bevisbörda, i alla fall i utgångsläget. Är det inte rimligt och vettigt att frågan om Guds existens sätts in i en bredare diskussion som handlar om den bästa förklaringen av universums och livets uppkomst och utseende? Frågan huruvida Gud finns bör inte behandlas oberoende av frågan om vad som är alternativet till gudstro. Visst går det alltid att smalna av diskussionen och bara tala om Guds existens, men då kunde vi lika gärna smalna av diskussionen och fråga huruvida allt som existerar kan förklaras utifrån en strikt materialistisk världsbild eller inte (utan att dra in Gud in den diskussionen). Men varför bara diskutera ett alternativ när det alternativets trovärdighet faktiskt påverkas av vilka andra alternativ som finns och hur trovärdiga dessa är? En sådan ”avsmalning” verkar sakna rationella skäl.

Vore inte det som att fråga om AIK är ett bra fotbollslag och kräva bevis för svaret samtidigt som man vägrar att vidga diskussionen genom att jämföra AIK med andra lag? Är det inte i jämförelse med andra lag som vi bäst kan avgöra hur bra AIK är? Varför ska då gudstro avgöras utan en jämförelse med andra svar på hur den yttersta verkligeheten ser ut?

Om ateisten insisterar på att förmulera frågan så att hela bevisbördan hamnar på teisten, säger det ingenting om vilka skäl vi har för att tro på ateismen. Kanske dessa skäl är ännu svagare. Därför verkar det rimligt att så många relevanta alternativ som möjligt får komma till tals med så många relevanta argument som möjligt. Men då har vi förstås ett scenario där båda/alla parter har sin del av bevisbördan.

För det andra måste vi ifrågasätta om ateisten och den gudstroende utgår från samma syn på världen. Oenigheten gäller inte bara Guds existens utan ofta även en hel rad fenomen i världen. Frågan är inte bara: ”Världen plus Gud eller bara världen?” Vanligtvis svarar parterna olika även på följande frågor: Vad för slags värld lever vi i? Är det en värld med objektiva moraliska värden eller inte? Är det en värld med tydliga spår av design eller inte? Är det en värld som har orsakats av något eller inte? Är det en värld där saker sker som bäst kan beskrivas som ”övernaturliga” eller inte? Är det en värld där människor har religiösa upplevelser som kan förklaras naturalistiskt eller inte? Har människan genuina religiösa behov eller inte (och är varje behov en tillförlitlig indikation på att det finns en verkligheten som kan möta det behovet, eller inte)? Frågorna visar att den gudstroende och ateisten inte bara har olika syn på Guds existens – man har även olika världsbilder. Man kan nog säga att ateism och gudstro faktiskt färgar hur vi ser på världen. Därför är det naivt att beskriva diskussionen som om parterna var överens om hurdan världen är, och därför felaktigt att fördela bevisbördan utifrån en sådan beskrivning.

Bevisbörda avgörs av bakgrundskunskap

Vad är det då som avgör bevisbördan? Som jag indikerat ovan tror jag att bevisbördan är kontextberoende. Kopernikus hade bevisbördan när han skulle visa att jorden snurrade kring solen. Skulle en forskare i dag hävda den ptolemaiska uppfattningen att solen snurrar kring jorden så skulle han få hela bevisbördan på sig.

I varje diskussion utgår vi från något. Vi har bakgrundskunskap om vad som vanligtvis finns i sjöar, vilka fenomen som bäst förklaras med hänvisning till intelligens, om hur naturen vanligtvis fungerar osv. Det är denna bakgrundskunskap som gör vissa påståenden mer förvånande än andra, och de mest förvånande påståendena ska med rätta bära den tyngre bevisbördan.

Vilken är då vår bakgrundskunskap i gudsfrågan? Vad är den förväntade utgångspunkten? Är det mest förvånande att hävda att Gud finns eller att Gud inte finns? Svaret på den frågan verkar inte vara lika entydig som frågan om t ex fiskar och odjur i sjön Loch Ness.

Som vi sett är den gudstroende och ateisten inte bara oense om Guds existens. Man har olika världsbilder, men därmed får man också olika bakgrundskunskap och olika förväntningar. Våra förväntningar bygger nämligen i hög grad på vår världsbild och vad vi redan tror är sant om verkligheten. Hur gör vi då för att gräva djupare i frågan om bevisbördan? Svaret tror jag ligger i begreppet fenomenologi.

Med ”fenomenologi” menar jag ett försök att beskriva ”hur någonting verkar vara”, ”hur det framträder i min erfarenhet” eller ”hur det upplevs”. Att beskriva ”fenomenet” är inte att ge en förklaring av hur saken är, utan endast att ge en första beskrivning av hur saken verkar vara. Det är att vara brutalt ärlig mot sin upplevelse av verkligheten. Och detta bör vara vår startpunkt.

För att diskussionen ska bli fruktbar är det viktigt att försöker ge ärliga beskrivningar av fenomenologin, dvs hur saker och ting verkar vara. Där har man en gemensam utgångspunkt. Och det är även denna beskrivning som kan utgöra startpunkten för en metadiskussion om vem som har bevisbördan. Kanska bevisbördan ibland hamnar hos den gudstroende och ibland hos ateisten. Låt oss ta några exempel.

Bevisbördan och designargumentet

Låt oss börja med designargumentet. Till och med den dogmatiske ateisten Richard Dawkins har sagt att biologiskt liv verkar vara designat.⁴ Fenomenologin pekar alltså på design, och detta bygger på vår bakgrundskunskap. Vi har både erfarenhet av intelligenta och icke-intelligenta orsaker. Saker som är specificerat komplexa känner vi igen som designade. Detta är en naturlig och rimlig utgångspunkt. Men den som då hävdar att specificerad komplexitet inom biologin är ett undantag och inte är designat bär då bevisbördan.

Mellan raderna verkar åtminstone Dawkins acceptera denna bevisbörda. Hela poängen med hans bok ”Den blinde urmakaren” är ju att ge en naturlig förklaring till det som verkar vara designat. Dawkins uttalande om att ingen kunde vara en intellektuellt tillfredsställd ateist innan Charles Darwin stryker under detta.⁵ Innan Darwin saknades en naturalistisk förklaring av design-fenomenologin, och då hade designargumentet överhanden.

Dawkins anser sig möta beviskravet. Men det intressantaste i detta sammanhang är att han mellan raderna erkänner att han faktiskt har beviskravet på sig. Enligt Dawkins skulle gudstron vara det mest rationella alternativet om designlikheten inte fick en bra naturlistisk förklaring. Det innebär förstås att de som anser att Dawkins inte klarar av att möta beviskravet har all rationell rätt i världen att fortsätta tro på design.

Bevisbördan och det kosmologiska argumentet

Låt oss även titta på det kosmologiska argumentet. Även här verkar ateisten bära en tyngre bevisbörda än den gudstroende. I stort sett all vår erfarenhet (fenomenologin) säger oss att saker inte sker utan orsak. Det är en del av vår bakgrundskunskap. Big bang-kosmologin säger oss att universum har börjat existera. Utgångspunkten borde då vara att även universum har orsakats av något. Utifrån big bang-teorin borde detta ”något” vara icke-tidsligt, icke-rumsligt, icke-materiellt och enormt mäktigt. Teisten har en bevisbörda att visa att detta ”något” är identiskt med Gud. Men ateisten har en tung bevisbörda när det gäller följande frågor: 1) Kan något komma ur intet? 2) Varför skulle orsak-verkan inte gälla universum som helhet? 3) Om universum har en orsak, varför skulle inte det kunna vara en gudomlig orsak? Det verkar som att bevisbördan är något jämnare fördelad här i jämförelse med designargumentet, men ateisten tycks trots allt ha mer att förklara.

Bevisbördan och det moraliska gudsargumentet

Det moraliska argumentet för Guds existens säger att objektiv moral finns och förklaras bäst av att Gud är moralens grund. Stöds detta av den moraliska fenomenologin? Här får vi ställa frågor om hur moralen ser ut i olika kulturer, men även hur jag själv upplever moralens auktoritet i mitt eget liv. Antingen kan ateisten förneka objektiv moral eller förneka att objektiv moral behöver Gud som grund. I det första fallet verkar moralens fenomenologi skapa en bevisbörda för ateisten. De flestas upplevelse av moral verkar vara att moralen är giltig på ett objektiv sätt. Kanske kan ateisten ge en analys som kan förklara vår upplevelse av moralen såsom objektiv utan att objektiv moral ingår i den analysen. Men vi kan även komma till slutsatsen att den moraliska fenomenologin förblir oförklarad om vi inte tror på moralens objektivitet. Den kände ateistiske filosofen John L Mackie har argumenterat för att objektiv moral är något ”queer” (skumt, mystiskt) i en ateistisk världsbild.⁶ Han menar att objektiv moral är mer ”hemma” i en teistisk världsbild. Det verkar alltså som om ateisten har mer att förklara (och därmed har en större bevisbörda) än teisten när det gäller vår erfarenhet av moralens objektivitet.

Bevisbördan och ondskans problem

När det gäller ondskans problem verkar den tyngre bevisbördan hamna på den gudstroende. Gud sägs vara god och allsmäktig men tillåter ändå krig, tortyr, massdödande, naturkatastrofer m m. Fenomenologin är tydlig: detta verkar inte rimma med Guds väsen. Förväntningen är att Gud borde gripa in oftare och radikalare än vad han uppenbarligen gör. Faktum är att Bibeln själv ger utryck för denna fenomenologi. I Psalm 13 kan vi läsa: ”Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig …” Hela Jobs bok är fylld av klagan till Gud. Gud sägs vara rättvisan och godheten själv. Ändå tillåter han väldigt mycket orättvisa och ondska. Här verkar bevisbördan ligga på den gudstroende.

Här kommer olika religioner att ge olika svar. Den kristna tron handlar om att Gud i Jesus Kristus erbjuder en lösning på varje individs moraliska skuldproblem. Jesu budskap är att all ondska ska dömas och att vi i väntan på den dagen är kallade att ställa oss på Guds sida i striden mellan gott och ont. Huruvida den kristna berättelsen lyckas möta detta beviskrav är en bedömning som troligen kommer präglas mycket av personliga erfarenheter. Hur som helst verkar den gudstroende ha mer att förklara här än vad ateisten måste förklara.

Slutsats

På detta sätt bör alla relevanta argument och frågeställningar gås igenom. När vi gjort detta kan vi kanske försöka oss på en bedömning av vem som har bevisbördan. Om det visar sig att den gudstroende har bevisbördan ibland och ateisten ibland, är det troligen klokast att inte låta någondera part drabbas av en tyngre och generellt påbjuden bevisbörda. Det finns nämligen inte någon enkel regel som ger ena eller andra parten bevisbördan per automatik. Eftersom en hel rad argument – långt fler än jag tagit upp i den här artikeln – är relevanta för frågan om Guds existens eller icke-existens, är det klokast att låta bevisbördan vara delad.

Av de argument vi har gått igenom ovan ser vi dock en tendens att bevisbördan tycks vara något tyngre för ateisten än för teisten. Men denna observation ger oss ändå inga skäl att generellt utfärda en större bevisbörda för ateisten. Låt i stället respektive argument fördela sin egen bevisbörda utifrån den relevanta fenomenologin. Basunerandet av en generell bevisbörda för ena parten kommer bara grumla insikten att debatten måste avgöras argument för argument, där olika argument fördelar bevisbördan olika. Diskussionen om Guds existens är alltför mångfacetterad – och alltför viktig – för att avgöras av någon enkel, ensidig (och misstänkt riggad) fördelning av bevisbördan. Låt i stället bägge parter bära bevisbördan för de påståenden som respektive part hävdar.

©  Mats Selander 2007

Fotnoter:

1. Logiskt sett finns en fjärde möjlighet, nämligen att ingen av parterna har bevisbördan. Men det är inte ett seriöst alternativ eftersom det är likvärdigt med att inte ställa upp några regler alls för hur saken ska avgöras. ↩
2. The presumption of atheism av Antony Flew har publicerats i många antologier, bl a i Contemporary perspectives on religious epistemology. Red av Douglas Geivett & Brendan Sweetman. Oxford; Oxford University Press 1992. ↩
3. Tack till Johannes Sjöstedt som uppmärksammade mig på detta. ↩
4. Se t ex kapitel 2 i Richard Dawkins bok Den blinde urmakaren. Stockholm: Wahlström & Widstrand 1988. ↩
5. Den blinde urmakaren, kap 1. ↩
6. J L Mackie, Ethics: inventing right and wrong. New York: Penguin Books 1977, kap 1. ↩

*******************************
Artiklar om debatt och frågan om Guds existens:

Sandlund och Sturmark i TV-debatt-Dagen
God is back – Dagen

Gud på frammarsch DN

Taggar intressant: Gud, bevis, vetenskap, debatt

Vill du veta mer och ha kontakt med någon för samtal kan du gå till adressen www.godanyheter.nu...

En debattartikel i Aftonbladet den 6 januari 2006, där amatörhistorikern Roger Viklund påstår att Jesus aldrig existerat, blev rejält uppmärksammad. Frågan är bara om artikelns trovärdighet är lika hög som dess kontroversfaktor? Det är ju en ytterst egendomlig slutsats han kommer fram till, nämligen att världens mest kända person är helt okänd! Viklund anger fyra argument för slutsatsen att Jesus inte funnits. Låt oss undersöka dem.

Utombibliska källor om Jesus

För det första avfärdar Viklund alla utombibliska källor och hävdar att ”ingen historiker har uppmärksammat hans liv”. Men det är fel. Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:¹

• Josefus, judisk historieskrivare
• Tacitus, romersk historieskrivare
• Plinius den yngre, romersk politiker
• Phlegon, krönikeskrivare
• Thallus, historiker
• Suetonius, romersk historiker
• Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
• Celsus, romersk filosof
• Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
• Talmud, judisk skriftsamling

Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.

Paulus som källa om Jesus

För det andra hävdar Viklund att Paulus var ”ovetande om nästan allt evangelierna påstår” och inte kände till att Jesus nyligen levt på jorden. Också detta är fel. Paulus ger tydliga exempel på att han känner till Jesus liv. I 1 Korintierbrevet, ett av de oomstridda breven av Paulus, skriver han om Jesus död, begravning och uppståndelse – och det är bara verkliga personer som avrättas och begravs, eller hur? Händelserna Paulus skriver om är inte bara förutsagda i Skriften, utan de är händelser som samtida personer bevittnat. Bland vittnena nämner Paulus Kefas (Petrus) och Jakob vid namn, personer som han själv kände.

Om vi följer Apostlagärningarna, där Lukas berättar om Paulus missionsverksamhet, är det tydligt att Paulus är väl insatt i Jesus livsöde. I talet i Antiochia säger han:²

Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.

Ett av Viklunds viktigaste skäl till att betrakta Paulus som ovetande om Jesus är frånvaron av detaljerad biografisk information: ”Varför frågade han [Paulus] inte om allt som hade hänt, varför besökte han inte de platser där allt ägde rum och varför berättade han inte om allt detta i sina brev? Paulus tystnad är obegriplig om man ska tro att evangeliernas Jesus har funnits”. Igen har Viklund fel. Paulus besökte enligt egen utsaga Jerusalem efter sin omvändelse, för att tala med dem som var Jesus lärjungar från början: ”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom.”³

Att Paulus sedan inte säger mer om Jesus liv i sina brev än vad han gör – att han inte skriver ett eget evangelium – är inte så konstigt som Viklund låter påskina. Förklaringen är sannolikt att det fanns andra och till det uppdraget bättre rustade personer, nämligen ögonvittnena, som redan offentligt gav sina vittnesmål. Det behövde därför knappast kompletteras med Paulus andrahandsuppgifter. Han kunde istället koncentrera sig på att utlägga betydelsen av Jesus liv, död och uppståndelse.

För den som vill se närmre på förhållandet mellan Jesus och Paulus rekommenderas ”Paul: Follower of Jesus or Founder of Christianity?” av NT-forskaren David Wenham. Han visar den djupgående kunskap Paulus hade om Jesus och den samstämmighet som råder dem emellan. Wenham skriver i sitt avslutande kapitel:⁴

… Paulus skulle ha blivit förskräckt om någon föreslagit att han var kristendomens grundare. För honom var teologins källa Jesus. Först Jesus som han mötte på vägen till Damaskus; sedan Jesus i enlighet med den kristna traditionen. Och han identifierade dem som ett. Paulus såg sig själv som Jesus slav, inte som kristendomens grundare, och han hade rätt i att betrakta sig själv på det sättet.

Evangelierna som källor om Jesus

För det tredje avvisar Viklund evangelierna som källor om Jesus. Flera skäl till detta anges.

Viklund förnekar NT-forskningens vedertagna datering av evangelierna och menar att de ”troligen tillkom … vid sekelskiftet år 100”. Här har Viklund hela bevisbördan. Standarddateringen är att evangelierna skrevs med början på 60-talet och att alla fyra var skrivna före år 100, alltså under den tid då ögonvittnena fortfarande levde. Trenden idag är dessutom snarare att datera tillbaka evangelierna ytterligare. Varför slutar Apostlagärningarna utan att läsaren får veta hur det går för Paulus? För den som följt Paulus rafflande äventyr genom boken är det verkligen snopet att inte få veta om han frisläpps eller avrättas! En rimlig förklaring är att boken skrevs innan Paulus fall avgjordes, vilket innebär att Apostlagärningarna skrevs under första hälften av 60-talet. I så fall är första delen av Lukas bokverk, hans evangelium, skrivet i början av 60-talet eller möjligen i slutet av 50-talet. Och Lukas evangelium är ju inte först, utan är skrivet efter Markus, som i så fall går tillbaka till 50-talet. Oavsett den exakta dateringen kan vi konstatera att det finns ett omfattande ögonvittnesmaterial från Jesus samtid.

Viklund menar vidare att vi i evangelierna inte har fyra källor, utan endast en enda källa eftersom ”Matteus och Lukas skrivit av Markus, och … Johannes troligen också bygger på Markus”. Men det hjälper inte Viklund att reducera källorna från fyra till en – den största skillnaden är ju alltid den mellan noll och ett! För frågan om Jesus existens räcker det mer än väl med ett så utförligt material som Markus evangelium.

Nu har vi dessutom fyra evangelier, vart och ett med sin struktur och sin infallsvinkel. Att Matteus, Markus och Lukas står i beroende till varandra är klart, de kallas ju traditionellt för synoptikerna, vilket betyder samsyn. Men de är inte bara avskrifter av varandra. Lukas gör anspråk på att själv ha lyssnat till ögonvittnena och gjort noggranna efterforskningar, inte bara skrivit av någon annans material.⁵ Vad gäller Johannes finns ingen enhetlighet bland forskarna kring den exakta relationen mellan Johannes och synoptikerna. Men ”ingen argumenterar för att Johannes har använt Markus på det sätt som Matteus gjorde”, skriver NT-forskaren D. A. Carson.⁶ Johannes är på många områden en självständig källa. Oavsett hur vi beskriver relationen mellan synoptikerna inbördes eller mellan synoptikerna och Johannes kvarstår det faktum att vi har tillgång till historiskt material om Jesus från Nasaret; om hans liv, hans undervisning, hans avrättning och hans påstådda uppståndelse.

Slutligen hävdar Viklund att evangelierna, och inte minst passionsberättelsen, är ”en enda lång skildring av orimligheter” och att händelserna som återberättas av ”logiska skäl inte kan ha inträffat”. Detta är endast svepande anklagelser, utan precisering av vad som är orimligt eller vad det är som är ologiskt. Därför går påståendena inte att bemöta. Men samtidigt påverkar det inte frågan om Jesus har funnits. En persons existens avgörs ju inte utifrån hur rimligt ett enstaka händelseförlopp i personens liv ter sig för oss.

Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?⁷

Evangelierna och mysteriereligionerna

Viklunds fjärde argument är att evangelierna ”sammanställts från en mängd mytologiska källor, där en gudsson vid namn Jesus fått förkroppsliga dåtidens högsta ideal”. Evangeliernas berättelse ligger enligt Viklund i ”nära samstämmighet med de mytiska biografierna om Asklepios, Apollonios, Mithras, Herakles, Dionysos och Buddha”. Denna tankegång fanns bland en del forskare under 1900-talets första hälft, men har övergivits av de flesta forskare idag. Skillnaderna är nämligen mycket mer dramatiska än likheterna. Det förvånar inte. Kristen tro växte ju fram inom och byggde på judisk tro, medan mysteriereligionerna var en del av den grekisk-romerska kulturen, som judendomen stod i opposition till. Ta synen på Jesus död som exempel:⁸

• Ingen av gudarna i mysteriereligionerna dog för någon annans skull, de dog i kamp, olyckor eller genom självstympning. Jesus dog frivilligt och valde själv att ställa sig i mänsklighetens ställe.
• I mysteriereligionerna var gudarnas död och uppståndelse symboliska representationer av årstidens växlingar och upprepades därför ständigt. Jesus dog en gång för alla, för att försona människans skuld.
• I mysteriereligionerna dog gudarna i ett mytiskt drama, utan koppling till historien. Jesus korsfästes under Pontius Pilatus.
• I mysteriereligionerna är inte gudarnas död segerrik. Jesus död var, mitt i sin förnedring, triumfen över synd och ondska, en seger som sedan fullbordades i uppståndelsen.

De olika berättelserna måste förstås i ljuset av den bakomliggande världsbild de hör ihop med. Evangelierna utgår från en monoteistisk världsbild; det finns en personlig skapargud som är aktiv i historien. Mysteriereligionerna utgår från polyteistisk (många gudar) eller panteistisk (allt är gud) världsbild med en cyklisk förståelse av historien. Forskarna menar idag att mysteriereligionernas inflytande i Palestina vid denna tid var obefintlig. Historikern Michael Grant säger:

Judendomen var en miljö där läror om mytiska gudar som dör och återuppstår var så främmande att tanken på en framväxande fabrikation av sådana läror ur denna kulturs mitt är mycket osannolik.⁹

Evangelierna är därför inte en billig kopia av samtida mysteriereligionerna. Evangelierna är nyheter om något som har hänt och vars innehåll utmanar mysteriereligionerna i stort sett på varje punkt!

Slutsats: Jesus har funnits

Inget av Viklunds fyra argument håller vatten och därmed faller också hans slutsats. I en rapport från teologiska institutionen vid universitetet i Lund sammanfattar teol. dr Samuel Byrskog läget inom Jesus-forskningen. Han konstaterar:

Ingen seriös exeget [en historiskt skolad bibelforskare] betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige –att bortförklara Nya testamentets vittnesbörd om Jesus verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera allt mer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits.¹⁰

Det är alltså ställt bortom varje rimligt tvivel att Jesus från Nasaret existerat. Den verkligt intressanta frågan handlar alltså inte om Jesus har existerat, utan om hans identitet: Vem var han?

©  Stefan Gustavsson 2006

1. Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996) ↩
2. Apg 13:27-31 ↩
3. Gal 1:18, 9:26-30 ↩
4. David Wenham; Paul: Follower of Jesus or Founder of Christianity?, (Eerdmans 1995), s. 409-410 ↩
5. Luk 1:1-4 ↩
6. D. A. Carson; The Gospel according to John (IVP 1991), s 49 ↩
7. Craig Blomberg; The Historical Reliability of the New Testament, i William Lane Craig; Reasonable Faith, (Crossway: 1994), s 211-212 ↩
8. Ronald Nash: The Gospel and the Greeks (Richardson, TX: Probe Books, 1992) ↩
9. Michael Grant: Jesus: An Historians Review of the Gospels (Scribner’s: 1977), s. 199 ↩
10. Samuel Byrskog, Religio 39, 1992 ↩

Det är några frågor som förbryllar mig och det kan ha att göra med att jag har en stor del av mitt ordförråd gällande historicitet och historiografi kopplat till engelska begrepp. Det gör att jag har behov att både ge några definitioner och ställa några öppna frågor till Terra incognata.

Med historicitet menar jag sann eller verklig i relation till vad som kan undersökas med gängse vetenskapliga metoder.

Med historiografi menar jag den forskning som bedrivs om hur man åstadkommer historieskrivning.

1. Den första fråga jag har är var du Terra incognito placerar den källkritik du talar om? Inom historicitet eller historiografi?
2. Den andra frågan handlar om vad du menar med historicitet?

Av din blogg att döma så placerar du nya historiografiska metoder inom området för vetenskapliga metoder för källforskning? Är det riktigt? För i så fall sker ju en sammanblandning mellan källforskning för historicitet och källforskning inom enskilda historiografiska områden.

Historicitet svarar ju i första hand på frågorna: Först, hur säker kan jag vara på att det verkligen hänt…och sedan… När hände det? Hur hände det och vad hände? Och inom det området har arkeologiska bevis, skrifter och ögonvittnen det allra största värde.

Det är inom det området jag har skrivit olika inlägg här i bloggen och jag menar att det det finns mycket goda skäl och belägg för Bibelns historicitet.

Inväntar svar på frågorna om historicitet och historiografi…

mvh Roger

Sandlund  och Sturmark i tv-debatt
Gud finns inte – njut av livet – Svd
Gud finns nog inte – Resume

Hon har bott i soprum, gått på Malmskillnadsgatan och det finns inte en del på hennes kropp som inte är ihopsydd. Hon blev ifråntagen sina barn och har minnesluckor från delar av sitt liv.
Idag är hon en glad mormor som arbetar för att hjälpa kvinnor som befinner sig i den livssituation som hon själv en gång befann sig i.

Marie Svensson är uppvuxen under trasiga hemförhållanden där fester med stora mängder alkohol och polisbesök hörde till vardagen. Väldigt tidigt började Marie skolka från skolan och hon beskriver sig själv som en riktig rebell. Och inte blev det bättre när hon som 13-åring fick reda på att hennes pappa inte var hennes riktiga.
– Då hatade jag mina föräldrar. Har aldrig känt sådan utanförskap och besvikelse, berättar Marie när vi ses för en intervju på hennes arbetsplats i St: Clara kyrka en dag i början på maj. Här har hon arbetat som fältmotivatör sedan fyra år tillbaka och det tar inte lång tid av samtalet innan man förstår att hon inte skulle kunna passa bättre för ett annat jobb än det här. Marie frågar om det är okey att hennes mobiltelefon är på då ”en kvinna som behöver någon som bryr sig kanske ringer”.
- Att bry sig om varandra är det viktigaste i livet, konstaterar Marie innan hon fortsätter att berätta om sin tonårstid:

– Jag drog mig till gängen på skolan, personer som jag tidigare varit rädd för. Tillsammans med dem rökte jag hasch och började knarka. Marie skrek åt lärarna, betygen dalade och ganska snart blev hon avstängd från skolan.
– Jag blev omhändertagen av polisen och socialen, men snart gick jag på Malmskillnadsgatan och jag blev ganska snabbt en sprutnarkoman, säger Marie och förklarar hur hon år 1969 hamnade på en avdelning för narkomaner. Där fick hon diagnosen ”lider av narkomani”. På avdelningen fanns många äldre som lärde Marie allt om knark. En av dem hon träffade var Sören som kom att bli pappa till hennes två döttrar.
– Sören var äldre och jag tror att jag mest blev kär i honom för att jag sökte beskydd och bekräftelse. Efter ett tag blev Marie placerad hos en fosterfamilj i Hälsingland. Hon var nerdrogad då hon kom dit och möttes av en man som hade en stor bondgård. Man frågade var hans fru befann sig och han svarade att hon snart skulle komma hem.
– Jag blev lämnad med mannen och det första vi gjorde var att åka in till stan och köpa hjortlikör som vi senare satt och drack tillsammans. På kvällen åkte vi till hans fru och barn, det visade sig att de bodde i ett eget hus och jag förstod absolut ingenting, förklarar Marie och berättar vidare hur det brukade komma förbi en kvinna och ha sex med mannen i rummet intill där hon försökte sova.
Samtidigt hade man låtit Sören börja jobba på bondgården där Marie bodde och det dröjde inte länge förrän hon var gravid.
– Jag var 16 år och det tog mig tre månader innan jag förstod att jag väntade barn. Under den här perioden tog jag både tabletter och drack alkohol. Jag ringde och pratade med min mamma som tyckte att jag skulle göra abort. Hon undrade hur något sådant här kunde ske i fosterfamiljen för jag hade berättat för henne om familjens situation. Jag var i chocktillstånd och mamma anmälde familjen. Därefter bodde jag och Sören hos mamma, säger Marie och berättar att så fort som deras flicka var född hjälpte socialen till och fixade en lägenhet för den lilla familjen. Två år senare väntade hon ännu ett barn.
– Läkarna sa att jag var tvungen att sluta med droger, men jag fortsatte ändå. Knarket var viktigare än mina barn och jag kunde till och med glömma att ge dem mat, förklarar Marie.

– Plötsligt en dag kom både socialen och polisen hem till oss för ett akut omhändertagande. Vår lägenhet skulle rensas och själv fick jag inte ta med mig någonting, berättar Marie upprört. Marie och Sören blev ifråntagna sina barn och mellan åren -76 till -92 bodde Marie på gatan, hos olika män, i soprum och på fängelse. Marie visar upp ärr på sin kropp från den här tiden samtidigt som hon säger att det finns inte en enda del av hennes kropp som inte blivit sydd.
– Jag har blivit skadad, spottad på, suttit fastbunden i kedjor samtidigt som killar har stått och kissat på mig. Under sin ”värstingtid” träffade Marie en man som hon lever med fortfarande idag.
– Kent hade suttit inne för att ha skjutit en man och vi hann precis gifta oss innan han åter åkte fast. Den här gången för rån. Kent hade tur och blev enligt ”P34” (paragraf 34) beviljad behandling. I Ångermanland påbörjade han ett 12-stegsprogram och man frågade även om Marie ville delta på dessa möten.
– Jag följde först och främst med för Kents skull. Själv satt jag demonstrativt på en stol i ett hörn. Behandlingen inleddes med tre veckors primärvård då personalen intensivt försökte hjälpa mig. Jag visste inte vad jag tyckte eller kände om någonting. Jag visste inte alls vem jag var, säger Marie och beskriver hur hon under ett möte får en bild i huvudet föreställande henne själv sittande med sina barn i famnen.
– Jag började gråta hejdlöst och sedan den dagen började jag alltmer öppna upp för samtal. Behandlingen varade under två år och under den här perioden sökte sig Marie ofta ner till en jordkällare som var anläggningens så kallade kapell.
– Här fann jag ro och förlåtelse. Både jag och Kent blev kristna och under andakterna som hölls i kapellet började jag samtala med Gud. Mitt i min trasighet fann jag min Gudstro.

Vid ett tillfälle fick Marie hjälp med att skriva brev till sina barn. Men när hon inte fick något svar så gick hon ner sig i en hemsk svacka.
– En kvinna fick mig till att försöka ringa till min äldsta dotter. Efter mycket om och men ringde jag till slut. Det var hon som svarade, men när hon hörde att det var jag gav hon direkt luren till sin kille. Han klargjorde för mig att om vi skulle kunna ha någon kontakt igen så kunde dottern tänka sig att i så fall börja brevväxla. Detta gav mig hopp och jag blev så berörd. Vi skrev brev och efter en tid kunde vi samtala med varandra på telefon. När jag varit nykter i ett år ville jag att hon skulle vara med och fira, säger Marie och beskriver att det där mötet glömmer hon aldrig. Hennes dotter, som då var i 20-års åldern, kommer emot henne och hon bär på en stor mage.
– Hon berättar att jag ska bli mormor, utbrister Marie och förklarar den enorma glädje som hon kände över att få vara en del i detta. Efter ytterligare några år fick Marie dessutom kontakt med sin yngsta dotter. Idag har hela familjen mycket god kontakt och de ses så gott som varje dag. Marie spelar upp ett videoklipp på sin mobil som visar hur ett av hennes barnbarn tittar in i kameran och säger ”Jag älskar dig, mormor!”. Marie förklarar också hur Kent kommit att bli en bonus-morfar för barnen.

Efter Maries behandling utbildade hon sig genom AMS till kock under ett år. Under följande 6 år jobbade hon på restaurang, men gillade inte själva matlagningen och hon fick ont i ryggen. Marie blev sjukskriven då och som av en slump började hon gå till St: Clara kyrka.
– Jag trivdes så bra i den här miljön och minns hur jag sa till en av medarbetarna i kyrkan ”Här måste jag bara få jobba!”. Snabbare sagt än gjort. Både Kent och Marie är idag anställda av kyrkan, Kent arbetar som vaktmästare och Marie som fältmotivatör. Cirkeln känns sluten och hennes arbetsuppgifter handlar om att berätta sin historia på skolor och i fängelser och vara en person som bryr sig om kvinnor som befinner sig i den situation som hon själv en gång befann sig i.
– Jag känner igen folk på fängelset från min tid på gatan. De vet hur miserabelt mitt liv såg ut förr. För dem är jag idag ett levande bevis på att det aldrig är försent att känna värdighet och att förändra sitt liv.

Kan du ångra något när du ser tillbaka på ditt liv?
– Både ja och nej. Om inte jag gått igenom allt det där hade jag kanske inte fått möjlighet att känna mig så använd av Gud som jag gör idag. Men självklart kan jag tycka att det är ledsamt att hela min ungdom försvann, vänner, studenten, ungdomskärlek…

Vad betyder Gud för dig?
– Allt. Min skapelse har fått upprättelse genom Honom. Jag skulle aldrig ha klarat mig igenom allt det här utan Jesus vid min sida.

Blir du aldrig trött på att bara ge och hjälpa andra – när får du själv ta emot?
– Jo, absolut. Ibland åker jag på retreat eller själavård. Dessutom samtalar vi en hel del i teamet här i kyrkan.

Kent och MarieHur har din och Kents relation förändrats? ni har ju tillsammans gått igenom en totalomvändelse.
– När vi träffades handlade det mest om att vi tog varandra för att ingen annan ville ha oss. Och det rådde en tuffhet i vårt förhållande. Idag bygger vår relation på samtal, ömhet och omtanke. Vi ber mycket och förlåter varandra ständigt. Vi har vårt hem öppet för hemgrupper och bjuder på mat så fort någon person behöver.

Finns det något du vill förmedla till läsarna?
– Om man ser någon lida, våga ifrågasätt den personen och bry dig. Men våga även vara tuff mot personen ifråga – sätt gränser. Det är så viktigt att verkligen bry sig med samtal i dagens samhälle, inte ge pengar och liknande.
Marie slutar där hon började och påminner om att det är just därför hon varit tvungen att låta mobilen vara på under intervjun:
– Det är så många som bara behöver prata med någon som faktiskt bryr sig. Så där på riktigt.

Med tillstånd från tidskriften Junia

”Jag tänker på intet sätt bemöta allt dumt som står där utan valde ut ett russin ur påsen som får stå som representation för hur fundamentalister inte förstår grundläggande källkritik eller hur historia som objektiv vetenskap fungerar. Det man inte begriper och troligen aldrig kommer begripa är bibelns värde som historiskt dokument – närmare bestämt hur lite bibeln skulle vara ett dugligt dokument trots det finns andra källor som påstår samma innehåll som bibeln. Bibelns värde som historiskt dokument ligger inte i vad den som berättelse påstår händer, utan som bild av hur folk såg på sin omvärld de tider den skrevs samman. Men men, till ”gudfinnsnog”-argumentationen. ”

Så långt citatet. Jag måste tillstå att jag är en smula chockad över bristen på läskunnighet hos dem som bemöter min blogg. Det är klart och tydligt att jag talar om indicier för Guds existens. I det sammanhanget ryms ju även tolkning enligt vanliga sätt att testa ett dokuments validitet. En av 3 kriterier man kan använda är ju hur ett dokument förhåller sig till externa källor. I sin bok Introduction in Research in English Literary History sätter C Sanders upp tre tester för trovärdighet som används i allmän historiografi och litteraturkritik.

Dessa tester är:

1. Den bibliografiska (den väg traditionen har från det första dokumentet till kopior och manuskript av det dokumentet som vi har idag.
2. Interna bevis (Vad dokumentet har för inre anspråk).
3. Yttre bevis (hur dokumentet befinner sig i relation till kända fakta, datum och personer från sin egen historiska kontext)

Sanders är/var professor i militär historia och använder genomgående dessa tester när han granskar historiska militära händelser.

I de olika ramverk som hanterar litteraturkritik och historisk källkritik ingår dessa 3 faktorer mer eller mindre med olika avvikelser.

Möjligen menar Terra Incognito att varje bibeltext bör granskas utifrån den nya bibelkritiska genren där litterärkritik, formkritik och traditionshistorisk kritik bildar ramverk. I den formen försöker man hitta textens små första beståndsdelar och låter även kollektivet fungera i förståelsen av medskapande process.

Ett problem med detta arbetssätt är att när man definierat de tidigaste beståndsdelarna samt det påverkande kollektivet och hittar nyttt historiskt material närmare källans ursprung så måste man ofta börja om från noll. Det är det som hänt gång på gång det sista århundradet när det gäller det formkritiska tänkandet som härstammar från Tyskland.

Så ett gott råd till Terra Incognito; Läs innantill och använd lite sunt förnuft innan du skriver.

Roger Arnfjell