1. För det första har jag inte gjort anspråk på att vara någon expert i historia eller källkritik. Det jag däremot reagerat kraftig mot är de tendenser jag mött bara på några dagar att generalisera i relation till argumentation: Ovan ” det var det dummaste argumentet jag hört på länge”.
Den bibliografiska testen är inte en dum test – det är ett vanligt tillvägagångssätt (en av tre) vid undersökning av historisk litteratur vilket jag också skrivit om här…http://www.gudfinnsnog.nu/kallkritik-och-bibeln/

2. Tendenskriteriet som viktigaste källkritiska argument
Nu får du nog komma till bevis. Om Tendenskriteriet skulle ha tolkningsföreträde vid källkritik på det sättet att tendenskriteriets riktning undanröjer aktualitet som historisk dokumentation faller hela Humanistkampanjen platt som en ploj utan innehåll – denna webbsida på samma sätt.. Och Sturmarks framträdande i TV i morse måste kategoriseras som bara PR utan värde. Vid vanlig berättande litteratur vägs ju ofta tendenskriteriet mot identifikation, samtida i tid och rum, beroendet av källor mellan varandra och om det finns möjlighet att anta att det saknas källor. Dessutom säger ju tendenskriteriet i så fall vilken riktning saker har och inte om källan är sann eller falsk.

3. När det gäller upplaga/tidsavstånd blir det naturligt andra faktorer som uppfylls om det som i vårt fall finns några tusen handskrifter av Nya Testamentet och dessutom citat i tusental. Inom kulturvetenskaplig forskning räknar man in fynd från utgrävningar, iakktagelser av samtida kulturer, kvarlevor, skriftkällor och muntliga källor.

I upplaga/tidsavstånd med en mängd olika källor finns vi på strikt historisk mark där tex Karlsson, Zander (2004 Studentlitteratur) pratar om att upptäcka, rekonstruera i förhållande till vetenskapligt bruk. Om inte upplaga/tidsavstånd skulle ha annat än popularitet som subjekt i förhållande till sitt innehåll är vi inne på en nutida observation i förhållande till tex internet – som inte egentligen är direkt tillämpbar på historisk dokumentation i en antik kontext.

I relation till det sagda finns ju tex bröderna Weibulls vetnskapssyn som plockats upp av Torstendahl, där absoluta värden i form av fakta hade tolkningsföreträde. Där finns också Hedenius som pläderade för tolkningsföreträde inför det uttalat vetenskapliga med koppling till religion. I sammanhanget är det inte oväsentligt med ”domänanalys” i betydelsen ”trovärdighet hos källa” vilket ju i sig kan skapa ett starkt argument för de Nytestamentliga texternas tillförlitlighet.

Jag efterlyser en mer stringent vetenskapssyn hos er som går in och kritiserar argument för tex biblisk historicitet. Det kan aldrig vara bra för det humanistiska ”ärendet” att försöka läsa saker ryckta ur sitt sammanhang och dessutom försöka argumentera med tillmälen eller uttryck som skapar ”guilt by association”.
När jag påpekade om att skriva om ”saker man har kunskap om” var det i direkt koppling till ett inlägg som poängterade att bibliografiska tester var värdelösa (dumma) för historicitet. Hur kan man överhuvudtaget föra ett resonemang på såna premisser?

Om man går igenom denna blogg så ser man klart och tydligt att syftet är att påvisa indikationer för Guds existens och hans förmåga att hjälpa. Behandla det som det!

Det måste alltid även appliceras tillsammans med det viktigaste källkritiska argumentet inom historievetenskapen: Tendenskriteriet.

Du verkar ju väldigt övertygad om dina egna kunskaper i ämnet historia, så jag förutsätter att du känner till något så grundläggande då.