Fri från droger genom Guds hjälp

Postad 6 juli, 2009

angel1

Under några veckor i sommar har jag mött ett antal människor som i sin tur mött Gud. Carina som levt i svårt missbruk i 23 år. Dan – tung narkotikamissbrukare – som såg tre kors och hörde en röst som sa; ”Han lever”. Och Elise (bild ovan) som vid 59 års ålder mötte Gud och några år senare blev frisk från cancer.  Här nedan följer Elises berättelse.

DÅ SPOTTADE HON PÅ MÄNNEN, IDAG OMFAMNAR HON DEM
Elise eller ”den lilla ängeln” som hon brukar kallas, berättar om sin styvfar som försökte döda henne, om ett äktenskap med våld och sprit och om Jesus som gav henne livet tillbaka. Sveriges missbrukare ökar och Elise är pensionären som kämpar för att utbyta dessa människors längtan efter sprit med en längtan efter Gud.

Det finns få sociala nätverk som tar emot missbrukare när tiden på behandlingshemmet eller sjukhuset är slut. När f.d. missbrukare är ute i samhället igen hamnar de ofta i arbetslöshet, vilket lika ofta leder till missbruk och därmed även till hemlöshet. Antalet hemlösa kvinnor ökar och kriminalitet, missbruk och hemlöshet går ofta hand i hand.

Den lilla ängeln
Elise tror att hon kallas för ”den lilla ­ängeln” dels för att hon är så kort, dels för att hon bryr sig om och får vara till hjälp för så många människor. Och kort, det är hon. Kort och söt med runda, blåa ögon som glittrar på ett alldeles speciellt vis.
Vi träffas utanför Clara kyrka i Stockholm, en naturlig miljö för Elise då hon är medlem i kyrkan och dessutom jobbar som frivilligarbetare för församlingen med människor som behöver hjälp ute på gatorna runt omkring i huvudstaden.

Han siktade sitt hagelgevär emot oss
Från början upplever Elise sin uppväxt som väldigt bra, ända fram tills hon var i tioårsåldern då helvetet brakade loss:
– Min mamma gifte om sig med en man som var alkoholist. Han drack t-sprit och brännvin, åt skokräm… allt som gick att få i sig för att döva sina känslor. Under den här tiden fick jag lära mig hur sprit fullständigt kan förstöra en människa. Elise var bara en liten flicka, men hon minns sin styvpappa väl, hon kommer speciellt ihåg en händelse:
– Han jagade mig och mina syskon med ett hagelgevär och när han fick fatt på oss lade jag mig över mina syskon och sade till min styvfar ”Skjut mig, men skjut inte mina syskon”. Då sköt han. Den här gången hade jag tur, det fanns inga patroner kvar. Detta är en av många hemska episoder som hände under Elises barndom.
Elise berättar att hon bar på så mycket ilska och hat, men framför allt rädsla. En annan gång kommer hon ihåg hur hon och hennes styvfar satt vid köksbordet och han sa att hela rummet var fullt av smådjävular.
– ”Där är en smådjävul, den ska jag döda”, sa han samtidigt som han pekade lite varstans i rummet och gjorde strypgrepp i luften, som om han dödade dem en efter en, berättar Elise och fortsätter:
– Plötsligt pekar han på mig och säger ”och där, det där är en riktig liten smådjävul”. Därefter går styvpappan fram emot lilla Elise och tar ett strypgrepp om hennes hals. Något hejdar honom, Elise kommer inte ihåg vad, men än en gång får hon behålla livet.
Vettskrämd rymmer hon ut ur huset och hon minns att hon sprang sju kilometer utan att vända sig om en enda gång. Hon sökte hjälp hos en familj.

Blev tvungen att välja bort kyrkan
När Elise var 11 år följde hon med en kristen vän på ett tältmöte:
– Här fick jag träffa jättegoa kompisar och känna en stämning som jag aldrig tidigare hade varit med om, det öppnades en helt ny värld för mig. Jag hängde en del med dem i kyrkan. Men lyckan varade inte länge för Elise. Då föräldrarna kom på att hon följde med kompisar på möten, låste de ute henne och hon fick bo hos kompisar ett tag.
– Jag fick välja på att aldrig komma hem igen eller att bo kvar, men sluta med ”tokigheterna”. Jag ville självklart bo kvar hos min mamma, jag hade ju ingen annanstans att ta vägen. Elise flyttade tillbaka till sin mamma och hennes hemska man och helvetet fortsatte.
– Det som jag idag finner så underligt är att det var så många grannar som såg vad som försiggick, men folk vågade liksom inte göra någonting, de var förmodligen rädda, tror Elise.

Paralyserad mamma
Elise har bara svaga minnen av sin mamma från den tiden:
– Hon vågade inte heller göra någonting och var nog mestadels paralyserad. Jag såg aldrig vad hon gjorde eller inte gjorde. ­Elises mamma lever inte längre, men hon berättade på sin dödsbädd för sin dotter att hon bittert ångrade varför hon inte ställt upp mer för henne under uppväxten.
– Mamma fick ta jättemycket. Det var hon som jobbade ihop pengarna som min styvfar stal ifrån henne och köpte alkohol för. En gång köpte hon en bil till honom för att han skulle ha något att göra istället för att supa hela dagarna. Men när hon kom hem ifrån jobbet en dag hade han bytt ut bilen mot en gammal, rostig moped och pengarna som blivit över hade han köpt brännvin för. Jag har aldrig sett min mamma så arg, förklarar Elise.

Elise gifter sig
Vid 25 års ålder gifte sig Elise och under de första åren hade de ett ”skapligt bra förhållande”, som hon själv beskriver det. Då såg hon inte minsta tendenser till att han skulle börja dricka, men snart hamnade Elise i samma situation som sin mamma. I 20 år beskriver Elise att hon levde i ett olyckligt äktenskap där hennes man söp, var våldsam och utnyttjade henne på olika sätt.
– Både min mamma och syster varnade mig innan jag gifte mig, de sa att han inte var snäll. Men detta såg inte jag, jag var bara så förälskad. Men senare fick jag skämmas för att jag gjort samma dumma val som min mor. Elise berättar att det var svårt att erkänna sin dumhet och svaghet i början, hon kände sig handlingsförlamad. Hon erkände inte att han slog henne och varje gång hon kom tillbaka till doktorn hittade hon på nya orsaker till sina blåmärken och brutna ben.

Elise börjar själv dricka
Under äktenskapet gick Elise till både psykologer och doktorer för att få mediciner och nervstillande medel.
– Jag blev beroende av tabletterna, allt för att döva smärtan. Själv hade jag aldrig druckit, men vid denna tidpunkt började jag att experimentera med både alkohol och tabletter.

Tänkte dö, blev istället kristen
1994 kom Elise till Mössebergs kurort i ett mycket risigt tillstånd. Här hade hon tänkt att ta livet av sig, men istället blev hon frälst.
– Ett par, Larseric och Daga Janson befann sig på kurorten under samma tid och de försökte att få kontakt med mig, men jag sa bara ”Stick härifrån, jag vill inte ha med er att göra”. Samtidigt som jag skriker dessa ord är det någon, det är inte jag själv, som tar mig i handen och leder mig bort till dem. Och så säger min röst (det var inte jag) ”Vill du be för mig?”. Då lägger Larseric sin hand på mig, ber och då händer något märkligt. Det kom som en stråle uppifrån och ner som gick igenom hela min kropp och bara tog bort allt hat och all misär inom mig, det var ett ögonblicksverk. I en massa år upplevde jag det som om jag befann mig i en stor svart bubbla, som jag nu äntligen fick komma ut ur, säger Elise och ler ett leende som gör att hon ser ut som den lyckligaste människan i hela världen. Elise berättar att den kvällen föddes en ny människa. Larseric tog med henne till Pingstkyrkan och 1996 hamnade hon i Clara kyrka som ligger mitt i Stockholm, den står mitt i huvudstadens center av missbrukare och prostituerade.
– De tog emot mig, hemska människa. Risig var jag, grym och elak såg jag ut, men de var så snälla emot mig i kyrkorna och jag började känna att det ändå finns människor som bryr sig.
Dock tog det tid för Elise att bli ”rumsren”, både när det gällde hennes förakt mot män och sätt att tala. Men från och med frälsningen slängde hon alla sina tabletter och både värken och begäret efter spriten försvann, abstinensen fanns inte. Jesus fyllde detta tomrum med glädje och frid istället. Idag har Elise förlåtit sin man och kan till och med ta honom i hand när de stöter på varandra.

Mötte inte någon kristen på 40 år
– Från det att jag fick känna Jesus som 11-åring till att jag blev 59 år stötte jag inte på en enda kristen på min väg genom livet, är inte detta konstigt, frågar Elise retoriskt och ser skräckslagen ut. Elise tycker att det är märkligt att under så lång tid blev hon inte ledd till en enda kristen människa eller någon kyrka.
– Men jag tror jag har svaret, säger Elise och ler pillemariskt.
– Det är fostran. Jag tackar Gud för alla dessa år jag har fått smärta och slag, att jag fått uppleva helvetet. Under alla dessa 40 år så lät Gud mig aldrig dö, jag var ju nära döden och fick uppleva den nära så många gånger. Men jag dog inte, för Gud ville använda mig.

Blev helad
I februari -99 blev Elise helad i samma kyrka som vi befinner oss vid. Hon hade en mycket svår tumör i ryggskelettet och hon var döende. Prognosen, enligt doktorerna, sa att hon inte skulle klara det och Elise berättar att hon inte hade något immunförsvar:
– Jag fick lunginflammation på lunginflammation, det var riktigt risigt med mig. Men på pingstafton samma år gick jag fram för förbön. Jag hade en stor, blåliknande knöl vid ryggslutet, men när man bad för mig kände jag, och folk runtomkring mig kunde se med blotta ögat, hur Gud helt enkelt jobbade bort knölen och det som var blått. När jag senare röntgade mig förstod läkarna ingenting. Alla värden befann sig på toppen.

Brinnande kärlek för människorna på gatan
Efter sin styvfars och mans destruktiva beteende hade Elise hatat alla män, hon kunde spotta på dem när de gick förbi henne på gatan.
– Idag lägger jag mig på knä bredvid uteliggarna, missbrukarna och prostituerade och omfamnar dem. Ja, det gör jag, men de luktar inte mumma, säger Elise och skrattar hjärtligt. Hon känner en sådan enormt brinnande kärlek för dessa människor och det är därför hon idag jobbar ute på gatorna med dessa människor. Trots att hon gått i pension är hon frivilligarbetare och vill inget hellre än att ta hand om dem i form av att samtala med dem, kanske ge dem ett bad, kläder eller något att äta.
– Till största delen har jag lagt min tid på Malmskillnadsgatan, där Stockholm prostitution är som mest utbredd. Där har jag blivit kallad morsan, stålmormor, den lilla ängeln, de flesta känner igen mig där nu.
Här finns tjejer mellan 13 och 30 som söker en modersgestalt som de saknat i sin barndom, de behöver någon att samtala med. Flickorna har blivit utslängda från föräldrar som oftast har stora alkoholproblem. Elise går alltid ut själv på dagarna medan hon finns med i ett team från kyrkan som jobbar tillsammans på fredagsnätterna. Hon berättar att tjejerna känner inte av så mycket smärta varken fysiskt eller psykiskt när de har sexuellt umgänge med männen, de är alldeles för höga på knark för att känna. Och knark finns det inga problem med att få tag på, det florerar ju på gatorna, menar Elise.
Elise säger att hon förstår tjejerna för hon var själv väldigt nära att sälja sig själv och hon har själv blivit utnyttjad.
– Jag vet hur man känner sig när man inte blivit sedd eller älskad på ett värdigt sätt. Man kan aldrig tvinga någon till att sluta och det krävs ett stort tålamod med dem. Men när vi väl får den där kontakten och de börjar tala, känns det så fint och ibland har de till och med följt med mig hit till kyrkan. Flickorna säger ”Hur kan Jesus älska mig, jag är ju en hora”. Jag svarar då att han älskar dig men inte det du gör och jag är ju ett levande bevis för dem.
Elise berättar att hon är aldrig rädd när hon är ute:
– Nej, jag är aldrig rädd, men man får aldrig vara dumdristig. Visst finns det risk för att många av dem har hiv, men jag är väldigt försiktig med dels hygienen, dels att jag inte tar i några sprutor eller papper som de kan ha använt. Jag kramar dem mycket, men som tur är finns det inga risker i detta, säger Elise och skrattar och berättar att hon älskar att krama människor.

Använd med tillstånd från tidskriften Junia.

Hägglund vill höja skatten på alkohol – Svd

Hägglund vill höja skatten på alkohol – Dagen

Hur ser drickandet ut i Sverige? – Svd

Okategoriserade

Finner du inlägget intressant överväg att lämna en kommentar eller prenumerera på feeden och få artiklar direkt i din RSS-läsare.

Kommentarer

5 Responses to “Fri från droger genom Guds hjälp”

Lämna kommentar

(måste anges)

(måste anges)