För Marie Svensson gick knarket före hennes döttrar
Hon har bott i soprum, gått på Malmskillnadsgatan och det finns inte en del på hennes kropp som inte är ihopsydd. Hon blev ifråntagen sina barn och har minnesluckor från delar av sitt liv.
Idag är hon en glad mormor som arbetar för att hjälpa kvinnor som befinner sig i den livssituation som hon själv en gång befann sig i.
Marie Svensson är uppvuxen under trasiga hemförhållanden där fester med stora mängder alkohol och polisbesök hörde till vardagen. Väldigt tidigt började Marie skolka från skolan och hon beskriver sig själv som en riktig rebell. Och inte blev det bättre när hon som 13-åring fick reda på att hennes pappa inte var hennes riktiga.
– Då hatade jag mina föräldrar. Har aldrig känt sådan utanförskap och besvikelse, berättar Marie när vi ses för en intervju på hennes arbetsplats i St: Clara kyrka en dag i början på maj. Här har hon arbetat som fältmotivatör sedan fyra år tillbaka och det tar inte lång tid av samtalet innan man förstår att hon inte skulle kunna passa bättre för ett annat jobb än det här. Marie frågar om det är okey att hennes mobiltelefon är på då ”en kvinna som behöver någon som bryr sig kanske ringer”.
- Att bry sig om varandra är det viktigaste i livet, konstaterar Marie innan hon fortsätter att berätta om sin tonårstid:
– Jag drog mig till gängen på skolan, personer som jag tidigare varit rädd för. Tillsammans med dem rökte jag hasch och började knarka. Marie skrek åt lärarna, betygen dalade och ganska snart blev hon avstängd från skolan.
– Jag blev omhändertagen av polisen och socialen, men snart gick jag på Malmskillnadsgatan och jag blev ganska snabbt en sprutnarkoman, säger Marie och förklarar hur hon år 1969 hamnade på en avdelning för narkomaner. Där fick hon diagnosen ”lider av narkomani”. På avdelningen fanns många äldre som lärde Marie allt om knark. En av dem hon träffade var Sören som kom att bli pappa till hennes två döttrar.
– Sören var äldre och jag tror att jag mest blev kär i honom för att jag sökte beskydd och bekräftelse. Efter ett tag blev Marie placerad hos en fosterfamilj i Hälsingland. Hon var nerdrogad då hon kom dit och möttes av en man som hade en stor bondgård. Man frågade var hans fru befann sig och han svarade att hon snart skulle komma hem.
– Jag blev lämnad med mannen och det första vi gjorde var att åka in till stan och köpa hjortlikör som vi senare satt och drack tillsammans. På kvällen åkte vi till hans fru och barn, det visade sig att de bodde i ett eget hus och jag förstod absolut ingenting, förklarar Marie och berättar vidare hur det brukade komma förbi en kvinna och ha sex med mannen i rummet intill där hon försökte sova.
Samtidigt hade man låtit Sören börja jobba på bondgården där Marie bodde och det dröjde inte länge förrän hon var gravid.
– Jag var 16 år och det tog mig tre månader innan jag förstod att jag väntade barn. Under den här perioden tog jag både tabletter och drack alkohol. Jag ringde och pratade med min mamma som tyckte att jag skulle göra abort. Hon undrade hur något sådant här kunde ske i fosterfamiljen för jag hade berättat för henne om familjens situation. Jag var i chocktillstånd och mamma anmälde familjen. Därefter bodde jag och Sören hos mamma, säger Marie och berättar att så fort som deras flicka var född hjälpte socialen till och fixade en lägenhet för den lilla familjen. Två år senare väntade hon ännu ett barn.
– Läkarna sa att jag var tvungen att sluta med droger, men jag fortsatte ändå. Knarket var viktigare än mina barn och jag kunde till och med glömma att ge dem mat, förklarar Marie.
– Plötsligt en dag kom både socialen och polisen hem till oss för ett akut omhändertagande. Vår lägenhet skulle rensas och själv fick jag inte ta med mig någonting, berättar Marie upprört. Marie och Sören blev ifråntagna sina barn och mellan åren -76 till -92 bodde Marie på gatan, hos olika män, i soprum och på fängelse. Marie visar upp ärr på sin kropp från den här tiden samtidigt som hon säger att det finns inte en enda del av hennes kropp som inte blivit sydd.
– Jag har blivit skadad, spottad på, suttit fastbunden i kedjor samtidigt som killar har stått och kissat på mig. Under sin ”värstingtid” träffade Marie en man som hon lever med fortfarande idag.
– Kent hade suttit inne för att ha skjutit en man och vi hann precis gifta oss innan han åter åkte fast. Den här gången för rån. Kent hade tur och blev enligt ”P34” (paragraf 34) beviljad behandling. I Ångermanland påbörjade han ett 12-stegsprogram och man frågade även om Marie ville delta på dessa möten.
– Jag följde först och främst med för Kents skull. Själv satt jag demonstrativt på en stol i ett hörn. Behandlingen inleddes med tre veckors primärvård då personalen intensivt försökte hjälpa mig. Jag visste inte vad jag tyckte eller kände om någonting. Jag visste inte alls vem jag var, säger Marie och beskriver hur hon under ett möte får en bild i huvudet föreställande henne själv sittande med sina barn i famnen.
– Jag började gråta hejdlöst och sedan den dagen började jag alltmer öppna upp för samtal. Behandlingen varade under två år och under den här perioden sökte sig Marie ofta ner till en jordkällare som var anläggningens så kallade kapell.
– Här fann jag ro och förlåtelse. Både jag och Kent blev kristna och under andakterna som hölls i kapellet började jag samtala med Gud. Mitt i min trasighet fann jag min Gudstro.
Vid ett tillfälle fick Marie hjälp med att skriva brev till sina barn. Men när hon inte fick något svar så gick hon ner sig i en hemsk svacka.
– En kvinna fick mig till att försöka ringa till min äldsta dotter. Efter mycket om och men ringde jag till slut. Det var hon som svarade, men när hon hörde att det var jag gav hon direkt luren till sin kille. Han klargjorde för mig att om vi skulle kunna ha någon kontakt igen så kunde dottern tänka sig att i så fall börja brevväxla. Detta gav mig hopp och jag blev så berörd. Vi skrev brev och efter en tid kunde vi samtala med varandra på telefon. När jag varit nykter i ett år ville jag att hon skulle vara med och fira, säger Marie och beskriver att det där mötet glömmer hon aldrig. Hennes dotter, som då var i 20-års åldern, kommer emot henne och hon bär på en stor mage.
– Hon berättar att jag ska bli mormor, utbrister Marie och förklarar den enorma glädje som hon kände över att få vara en del i detta. Efter ytterligare några år fick Marie dessutom kontakt med sin yngsta dotter. Idag har hela familjen mycket god kontakt och de ses så gott som varje dag. Marie spelar upp ett videoklipp på sin mobil som visar hur ett av hennes barnbarn tittar in i kameran och säger ”Jag älskar dig, mormor!”. Marie förklarar också hur Kent kommit att bli en bonus-morfar för barnen.
Efter Maries behandling utbildade hon sig genom AMS till kock under ett år. Under följande 6 år jobbade hon på restaurang, men gillade inte själva matlagningen och hon fick ont i ryggen. Marie blev sjukskriven då och som av en slump började hon gå till St: Clara kyrka.
– Jag trivdes så bra i den här miljön och minns hur jag sa till en av medarbetarna i kyrkan ”Här måste jag bara få jobba!”. Snabbare sagt än gjort. Både Kent och Marie är idag anställda av kyrkan, Kent arbetar som vaktmästare och Marie som fältmotivatör. Cirkeln känns sluten och hennes arbetsuppgifter handlar om att berätta sin historia på skolor och i fängelser och vara en person som bryr sig om kvinnor som befinner sig i den situation som hon själv en gång befann sig i.
– Jag känner igen folk på fängelset från min tid på gatan. De vet hur miserabelt mitt liv såg ut förr. För dem är jag idag ett levande bevis på att det aldrig är försent att känna värdighet och att förändra sitt liv.
Kan du ångra något när du ser tillbaka på ditt liv?
– Både ja och nej. Om inte jag gått igenom allt det där hade jag kanske inte fått möjlighet att känna mig så använd av Gud som jag gör idag. Men självklart kan jag tycka att det är ledsamt att hela min ungdom försvann, vänner, studenten, ungdomskärlek…
Vad betyder Gud för dig?
– Allt. Min skapelse har fått upprättelse genom Honom. Jag skulle aldrig ha klarat mig igenom allt det här utan Jesus vid min sida.
Blir du aldrig trött på att bara ge och hjälpa andra – när får du själv ta emot?
– Jo, absolut. Ibland åker jag på retreat eller själavård. Dessutom samtalar vi en hel del i teamet här i kyrkan.
Kent och MarieHur har din och Kents relation förändrats? ni har ju tillsammans gått igenom en totalomvändelse.
– När vi träffades handlade det mest om att vi tog varandra för att ingen annan ville ha oss. Och det rådde en tuffhet i vårt förhållande. Idag bygger vår relation på samtal, ömhet och omtanke. Vi ber mycket och förlåter varandra ständigt. Vi har vårt hem öppet för hemgrupper och bjuder på mat så fort någon person behöver.
Finns det något du vill förmedla till läsarna?
– Om man ser någon lida, våga ifrågasätt den personen och bry dig. Men våga även vara tuff mot personen ifråga – sätt gränser. Det är så viktigt att verkligen bry sig med samtal i dagens samhälle, inte ge pengar och liknande.
Marie slutar där hon började och påminner om att det är just därför hon varit tvungen att låta mobilen vara på under intervjun:
– Det är så många som bara behöver prata med någon som faktiskt bryr sig. Så där på riktigt.
Med tillstånd från tidskriften Junia
Finner du inlägget intressant överväg att lämna en kommentar eller prenumerera på feeden och få artiklar direkt i din RSS-läsare.
