I sammanhanget är det också intressant att läsa William Craigs genomgång av Jesu kroppsliga uppståndelse. Det finns många fakta som talar för att de nytestamentliga berättelserna är ögonvittnesberättelser av verkliga händelser.

RA

Under några veckor i sommar har jag mött ett antal människor som i sin tur mött Gud. Carina som levt i svårt missbruk i 23 år. Dan – tung narkotikamissbrukare – som såg tre kors och hörde en röst som sa; ”Han lever”. Och Elise (bild ovan) som vid 59 års ålder mötte Gud och några år senare blev frisk från cancer.  Här nedan följer Elises berättelse.

DÅ SPOTTADE HON PÅ MÄNNEN, IDAG OMFAMNAR HON DEM
Elise eller ”den lilla ängeln” som hon brukar kallas, berättar om sin styvfar som försökte döda henne, om ett äktenskap med våld och sprit och om Jesus som gav henne livet tillbaka. Sveriges missbrukare ökar och Elise är pensionären som kämpar för att utbyta dessa människors längtan efter sprit med en längtan efter Gud.

Det finns få sociala nätverk som tar emot missbrukare när tiden på behandlingshemmet eller sjukhuset är slut. När f.d. missbrukare är ute i samhället igen hamnar de ofta i arbetslöshet, vilket lika ofta leder till missbruk och därmed även till hemlöshet. Antalet hemlösa kvinnor ökar och kriminalitet, missbruk och hemlöshet går ofta hand i hand.

Den lilla ängeln
Elise tror att hon kallas för ”den lilla ­ängeln” dels för att hon är så kort, dels för att hon bryr sig om och får vara till hjälp för så många människor. Och kort, det är hon. Kort och söt med runda, blåa ögon som glittrar på ett alldeles speciellt vis.
Vi träffas utanför Clara kyrka i Stockholm, en naturlig miljö för Elise då hon är medlem i kyrkan och dessutom jobbar som frivilligarbetare för församlingen med människor som behöver hjälp ute på gatorna runt omkring i huvudstaden.

Han siktade sitt hagelgevär emot oss
Från början upplever Elise sin uppväxt som väldigt bra, ända fram tills hon var i tioårsåldern då helvetet brakade loss:
– Min mamma gifte om sig med en man som var alkoholist. Han drack t-sprit och brännvin, åt skokräm… allt som gick att få i sig för att döva sina känslor. Under den här tiden fick jag lära mig hur sprit fullständigt kan förstöra en människa. Elise var bara en liten flicka, men hon minns sin styvpappa väl, hon kommer speciellt ihåg en händelse:
– Han jagade mig och mina syskon med ett hagelgevär och när han fick fatt på oss lade jag mig över mina syskon och sade till min styvfar ”Skjut mig, men skjut inte mina syskon”. Då sköt han. Den här gången hade jag tur, det fanns inga patroner kvar. Detta är en av många hemska episoder som hände under Elises barndom.
Elise berättar att hon bar på så mycket ilska och hat, men framför allt rädsla. En annan gång kommer hon ihåg hur hon och hennes styvfar satt vid köksbordet och han sa att hela rummet var fullt av smådjävular.
– ”Där är en smådjävul, den ska jag döda”, sa han samtidigt som han pekade lite varstans i rummet och gjorde strypgrepp i luften, som om han dödade dem en efter en, berättar Elise och fortsätter:
– Plötsligt pekar han på mig och säger ”och där, det där är en riktig liten smådjävul”. Därefter går styvpappan fram emot lilla Elise och tar ett strypgrepp om hennes hals. Något hejdar honom, Elise kommer inte ihåg vad, men än en gång får hon behålla livet.
Vettskrämd rymmer hon ut ur huset och hon minns att hon sprang sju kilometer utan att vända sig om en enda gång. Hon sökte hjälp hos en familj.

Blev tvungen att välja bort kyrkan
När Elise var 11 år följde hon med en kristen vän på ett tältmöte:
– Här fick jag träffa jättegoa kompisar och känna en stämning som jag aldrig tidigare hade varit med om, det öppnades en helt ny värld för mig. Jag hängde en del med dem i kyrkan. Men lyckan varade inte länge för Elise. Då föräldrarna kom på att hon följde med kompisar på möten, låste de ute henne och hon fick bo hos kompisar ett tag.
– Jag fick välja på att aldrig komma hem igen eller att bo kvar, men sluta med ”tokigheterna”. Jag ville självklart bo kvar hos min mamma, jag hade ju ingen annanstans att ta vägen. Elise flyttade tillbaka till sin mamma och hennes hemska man och helvetet fortsatte.
– Det som jag idag finner så underligt är att det var så många grannar som såg vad som försiggick, men folk vågade liksom inte göra någonting, de var förmodligen rädda, tror Elise.

Paralyserad mamma
Elise har bara svaga minnen av sin mamma från den tiden:
– Hon vågade inte heller göra någonting och var nog mestadels paralyserad. Jag såg aldrig vad hon gjorde eller inte gjorde. ­Elises mamma lever inte längre, men hon berättade på sin dödsbädd för sin dotter att hon bittert ångrade varför hon inte ställt upp mer för henne under uppväxten.
– Mamma fick ta jättemycket. Det var hon som jobbade ihop pengarna som min styvfar stal ifrån henne och köpte alkohol för. En gång köpte hon en bil till honom för att han skulle ha något att göra istället för att supa hela dagarna. Men när hon kom hem ifrån jobbet en dag hade han bytt ut bilen mot en gammal, rostig moped och pengarna som blivit över hade han köpt brännvin för. Jag har aldrig sett min mamma så arg, förklarar Elise.

Elise gifter sig
Vid 25 års ålder gifte sig Elise och under de första åren hade de ett ”skapligt bra förhållande”, som hon själv beskriver det. Då såg hon inte minsta tendenser till att han skulle börja dricka, men snart hamnade Elise i samma situation som sin mamma. I 20 år beskriver Elise att hon levde i ett olyckligt äktenskap där hennes man söp, var våldsam och utnyttjade henne på olika sätt.
– Både min mamma och syster varnade mig innan jag gifte mig, de sa att han inte var snäll. Men detta såg inte jag, jag var bara så förälskad. Men senare fick jag skämmas för att jag gjort samma dumma val som min mor. Elise berättar att det var svårt att erkänna sin dumhet och svaghet i början, hon kände sig handlingsförlamad. Hon erkände inte att han slog henne och varje gång hon kom tillbaka till doktorn hittade hon på nya orsaker till sina blåmärken och brutna ben.

Elise börjar själv dricka
Under äktenskapet gick Elise till både psykologer och doktorer för att få mediciner och nervstillande medel.
– Jag blev beroende av tabletterna, allt för att döva smärtan. Själv hade jag aldrig druckit, men vid denna tidpunkt började jag att experimentera med både alkohol och tabletter.

Tänkte dö, blev istället kristen
1994 kom Elise till Mössebergs kurort i ett mycket risigt tillstånd. Här hade hon tänkt att ta livet av sig, men istället blev hon frälst.
– Ett par, Larseric och Daga Janson befann sig på kurorten under samma tid och de försökte att få kontakt med mig, men jag sa bara ”Stick härifrån, jag vill inte ha med er att göra”. Samtidigt som jag skriker dessa ord är det någon, det är inte jag själv, som tar mig i handen och leder mig bort till dem. Och så säger min röst (det var inte jag) ”Vill du be för mig?”. Då lägger Larseric sin hand på mig, ber och då händer något märkligt. Det kom som en stråle uppifrån och ner som gick igenom hela min kropp och bara tog bort allt hat och all misär inom mig, det var ett ögonblicksverk. I en massa år upplevde jag det som om jag befann mig i en stor svart bubbla, som jag nu äntligen fick komma ut ur, säger Elise och ler ett leende som gör att hon ser ut som den lyckligaste människan i hela världen. Elise berättar att den kvällen föddes en ny människa. Larseric tog med henne till Pingstkyrkan och 1996 hamnade hon i Clara kyrka som ligger mitt i Stockholm, den står mitt i huvudstadens center av missbrukare och prostituerade.
– De tog emot mig, hemska människa. Risig var jag, grym och elak såg jag ut, men de var så snälla emot mig i kyrkorna och jag började känna att det ändå finns människor som bryr sig.
Dock tog det tid för Elise att bli ”rumsren”, både när det gällde hennes förakt mot män och sätt att tala. Men från och med frälsningen slängde hon alla sina tabletter och både värken och begäret efter spriten försvann, abstinensen fanns inte. Jesus fyllde detta tomrum med glädje och frid istället. Idag har Elise förlåtit sin man och kan till och med ta honom i hand när de stöter på varandra.

Mötte inte någon kristen på 40 år
– Från det att jag fick känna Jesus som 11-åring till att jag blev 59 år stötte jag inte på en enda kristen på min väg genom livet, är inte detta konstigt, frågar Elise retoriskt och ser skräckslagen ut. Elise tycker att det är märkligt att under så lång tid blev hon inte ledd till en enda kristen människa eller någon kyrka.
– Men jag tror jag har svaret, säger Elise och ler pillemariskt.
– Det är fostran. Jag tackar Gud för alla dessa år jag har fått smärta och slag, att jag fått uppleva helvetet. Under alla dessa 40 år så lät Gud mig aldrig dö, jag var ju nära döden och fick uppleva den nära så många gånger. Men jag dog inte, för Gud ville använda mig.

Blev helad
I februari -99 blev Elise helad i samma kyrka som vi befinner oss vid. Hon hade en mycket svår tumör i ryggskelettet och hon var döende. Prognosen, enligt doktorerna, sa att hon inte skulle klara det och Elise berättar att hon inte hade något immunförsvar:
– Jag fick lunginflammation på lunginflammation, det var riktigt risigt med mig. Men på pingstafton samma år gick jag fram för förbön. Jag hade en stor, blåliknande knöl vid ryggslutet, men när man bad för mig kände jag, och folk runtomkring mig kunde se med blotta ögat, hur Gud helt enkelt jobbade bort knölen och det som var blått. När jag senare röntgade mig förstod läkarna ingenting. Alla värden befann sig på toppen.

Brinnande kärlek för människorna på gatan
Efter sin styvfars och mans destruktiva beteende hade Elise hatat alla män, hon kunde spotta på dem när de gick förbi henne på gatan.
– Idag lägger jag mig på knä bredvid uteliggarna, missbrukarna och prostituerade och omfamnar dem. Ja, det gör jag, men de luktar inte mumma, säger Elise och skrattar hjärtligt. Hon känner en sådan enormt brinnande kärlek för dessa människor och det är därför hon idag jobbar ute på gatorna med dessa människor. Trots att hon gått i pension är hon frivilligarbetare och vill inget hellre än att ta hand om dem i form av att samtala med dem, kanske ge dem ett bad, kläder eller något att äta.
– Till största delen har jag lagt min tid på Malmskillnadsgatan, där Stockholm prostitution är som mest utbredd. Där har jag blivit kallad morsan, stålmormor, den lilla ängeln, de flesta känner igen mig där nu.
Här finns tjejer mellan 13 och 30 som söker en modersgestalt som de saknat i sin barndom, de behöver någon att samtala med. Flickorna har blivit utslängda från föräldrar som oftast har stora alkoholproblem. Elise går alltid ut själv på dagarna medan hon finns med i ett team från kyrkan som jobbar tillsammans på fredagsnätterna. Hon berättar att tjejerna känner inte av så mycket smärta varken fysiskt eller psykiskt när de har sexuellt umgänge med männen, de är alldeles för höga på knark för att känna. Och knark finns det inga problem med att få tag på, det florerar ju på gatorna, menar Elise.
Elise säger att hon förstår tjejerna för hon var själv väldigt nära att sälja sig själv och hon har själv blivit utnyttjad.
– Jag vet hur man känner sig när man inte blivit sedd eller älskad på ett värdigt sätt. Man kan aldrig tvinga någon till att sluta och det krävs ett stort tålamod med dem. Men när vi väl får den där kontakten och de börjar tala, känns det så fint och ibland har de till och med följt med mig hit till kyrkan. Flickorna säger ”Hur kan Jesus älska mig, jag är ju en hora”. Jag svarar då att han älskar dig men inte det du gör och jag är ju ett levande bevis för dem.
Elise berättar att hon är aldrig rädd när hon är ute:
– Nej, jag är aldrig rädd, men man får aldrig vara dumdristig. Visst finns det risk för att många av dem har hiv, men jag är väldigt försiktig med dels hygienen, dels att jag inte tar i några sprutor eller papper som de kan ha använt. Jag kramar dem mycket, men som tur är finns det inga risker i detta, säger Elise och skrattar och berättar att hon älskar att krama människor.

Använd med tillstånd från tidskriften Junia.

Hägglund vill höja skatten på alkohol – Svd

Hägglund vill höja skatten på alkohol – Dagen

Hur ser drickandet ut i Sverige? – Svd

Olof Djurfeldt har skrivit en krönika i Dagen med rubriken”Humanisternas osäkra trosbekännelse”.

Och Brasiliens landslag vann en fotbollsturnering. Då kunde de inte låta bli att tacka Gud, vilket kritiseras av danska fotbollsförbundet.

RA

Intressant text…
Regina Spektor och Gud – Dagen

Från Sveriges radio
Stenbrott från Jesu tid hittat i Israel – Dagen

Sedan tycker Viggo på Resume att Gud behövs i Reklambranschen…det gör med tanke på den kampanj som Humanisterna har om behovet av ett sekulärt samhälle…
Och DN rapporterar att Gud är på frammarsch istället för på tillbakagång som många trott.

RA

Ända sedan Upplysningens dagar har Bibeln ständigt utsatts gör kritik. Forskarna har ställt sig tvivlande till Bibelns historiska trovärdighet. Men vad är det egentligen som ligger till grund för vetenskapens kritik? Och kan vi verkligen, med hedern i behåll, hävda att Bibeln är trovärdig?

“Forskarna tvivlar på Bibelns historier” – så löd huvudrubriken en dag i en av storstadens morgontidningar. Så mycket till nyhet var nu inte detta. Under ett par hundra år har Bibeln varit utsatt för kontinuerlig kritik. Från olika håll har det höjts skeptiska röster som hävdat att Bibeln innehåller historiska felaktigheter, motsägelser och att många berättelser måste förstås som myter eller sagor utan förklaring i någon verklig händelse. Kritiken har hörts både utom och inom den kristna kyrkan och lett till en radikalt förändrad syn på de bibliska texterna.

Varför kritik mot Bibeln?

Denna kritik mot Bibeln växte fram först i samband med Upplysningen på 1700-talet. Tidigare, under mer än 1000 år av västerlandets historia, hade Bibeln varit en självklar auktoritet. Innehållet systematiserades och formulerades i läror, men kritiserades inte. Diskussionens vågor gick ofta höga, men den handlade om vad som är den riktiga tolkningen av Bibeln, inte om dess sanning.

Varför började Bibeln kritiseras vid Upplysningen? Anledningen var inte främst nya fakta, utan en ny filosofi. Den tidigare kristna världsbilden fick gradvis lämna rum för uppfattningen att endast det inomvärldsliga är verkligt. Utifrån ett sådant perspektiv finns det mycket att kritisera i Bibeln!

I. Inte nya fakta – men en ny filosofi

Inom teologin formulerades en ny forskningsmetod utifrån den nya filosofin. Den kallades historisk-kritisk metod och är idag fortfarande helt dominerande inom universitetsteologin. Metoden har fått sin mest pregnanta formulering av den tyske teologen Ernst Troeltsch (1865-1923). Han talat om tre grundläggande principer.

Den första är kritikens princip. Inget får undslippa kritik. Alla texter och traditioner måste få undersökas och ifrågasättas, också de bibliska texterna. Den principen är inte kontroversiell, utan uttrycker en vetenskaplig grundhållning av öppenhet och sökande efter sanning.

Den andra principen är analogins princip. En analogi är en jämförelsepunkt och Troeltsch menar att nuet ska vara brytpunkt. För att vi ska kunna tro att en händelse har inträffat tidigare, måste det finnas en analogi till det skeendet i nuet. Helt konkret: om vi ska kunna tro att Jesus uppstod från det döda, måste det finnas någon iakttagbar analogi idag. Kan vi se någon död som uppstår? Om inte, kan en sådan händelse inte heller inträffat tidigare.

Analogins princip är uppenbart problematisk. Den uttrycker en naturalistisk världsbild, som redan från början har uteslutit möjligheten av att Gud kan handla vid sidan av de vanliga orsakskedjorna och göra vad vi kallar under. Inte undra på att Bibeln blir full av problem om den läses från ett sådant perspektiv! Analogins princip är också på ett annat plan en återvändsgränd. Strikt tillämpad innebär den att en händelse aldrig kan inträffa första gången, för då finns det ju ingen analogi till det som sker. Men om händelser aldrig kan inträffa första gången, så har det aldrig hänt någonting. I ett enda elegant drag har vi med hjälp av analogins princip omintetgjort hela historien!

Den tredje principen är korrelationens princip. Den innebär att alla händelser hänger samman – är korrelerade – i en obruten, inomvärldslig kedja av orsak och verkan. Korrelationens princip är ett förtydligande av det perspektiv som redan finns i analogins princip, nämligen ett stängt universum.

Naturalistisk filosofi som metod

Troeltsch är inte något extremt exempel. Teologihistorien efter upplysningen är fylld av forskare som har närmar sig Bibeln utifrån ett sådant perspektiv. DF Strauss skriver i inledningen till sin berömda bok The Life of Jesus (1835) följande: “Vi kan sammanfattningsvis förkasta alla under, profetior, berättelser om änglar och demoner och annat sådant som helt enkelt omöjligt och oförenligt med de kända och universella lagar som styr händelsernas gång.”¹ Klarare går det inte att säga: universum är ett slutet system och naturlagarna är absoluta. Ett annat exempel är Rudolf Bultmann, en av 1900-talets mest inflytelserika teologer. I Kerygma and Myth (1961) skriver han om Jesu uppståndelse och säger: “Ett historiskt faktum som inbegriper uppsyåndelse från de döda är helt otänkbart.”² Varför är det otänkbart att döda uppstår? Därför att Bultmann utgår från att en personlig Gud inte finns.

Historisk-kritisk metod är inget annat än naturalistisk filosofi formulerad som vetenskaplig metod. Genom sin utgångspunkt har man på förhand uteslutit under, profetia och allt övernaturligt. Huvuddelen av kritiken mot Bibeln har sin grund i ett sådant filosofiskt – inte vetenskapligt perspektiv.

I Bibeln är perspektivet annorlunda. De händelser som där beskrivs har sin självklara förutsättning i tron på en livande Gud. Han har skapat universum och upprätthåller själv den ordning vi kan iaktta och beskriva i termer av naturlagar. Men universum är samtidigt öppet för Gud! Han är suverän över skapelsen och kan välja att handla i världen och bryta de vanliga orsakskedjorna. Därför är under och profetior möjliga. De bibliska texterna utgör människors vittnesbörd om att det som är tänkbart, eftersom Gud finns, också har hänt. Skaparen har trätt i direkt förbindelse med människor genom underbara handlingar.

Ingen neutralitet

Vetenskapen har efter Upplysningen haft en aura av objektivitet. Forskare har betraktats som värderingsfria sanningssökare som med obeveklig precision avtäcker verkligheten. Inom teologin har historisk-kritisk metod haft stort sett ensamrätt och getts sken av neutralitet. På så sätt har kritiken av Bibeln framstått som säkerställda sanningar. Men det finns ingen neutralitet. Alla forskarearbetar utifrån ett visst perspektiv. Valet an perspektiv är i sig inte vetenskapligt, utan föregår forskningen. Därför är det inte mer “vetenskapligt” att förneka Gud än att bejaka honom! Det är bara olika förutsättningar. Men valet av förutsättning påverkar sedan det vetenskapliga arbetet, t ex med en bibeltext.

Problemet med mycket av den moderna universitetsteologin är att den har för lågt i taket! Den accepterar bara en uppsättning förutsättningar, i princip en metodisk ateism, och utestänger alternativa perspektiv. Och så lever kritiken av Bibeln vidare i ett ganska stormfritt rum.

II. Inte nya fakta – men avsaknad av fakta

Det kom en ny filosofi vid Upplysningen, men ny historiekunskap lät i många fall vänta på sig. Arkeologin och vetenskaperna om Främre Orienten i gammal tid (assyriologi, egyptologi m fl) växte inte fram förrän under slutet av 1800-talet och fick rejäl fart först efter andra världskriget. Mycket av kritiken mot Bibeln har varit grundad på våra kunskapsluckor, inte på fakta.

Vem var Belsassar?

Daniels bok kapitel fem utgör ett av många tydliga exempel. Det är den dramatiska skildringen av det babyloniska rikets sista natt. Kung Belsassar håller en stor bankett och de babyloniska gudarna äras. Då visar sig ett finger som på en människohand och skriver på den vitkalkade väggen. Guds dom faller över Babylon över Babylon, som går under tillsammans med ung Belsassar.

Under lång tid ställde sig bibelforskare tveksamma till uppgifterna om Belsassar, Han var okänd från de babyloniska kungakrönikor man hade tillgång till. Inga andra källor nämnde honom. Dessutom visste man att den siste kungen i Babylon inte hette Belsassar utan Nabonidus. Berättelsen i Daniel 5 ansågs därför vara utan historisk täckning.

Under 1860-talet gjordes nya fynd, i vilka Belsassars namn för första gången dök upp utanför Daniels bok. Idag vet vi ganska mycket om det babyloniska rikets sista tid. Kung i Babel var Nabonidus. I Babel var dyrkan av guden Marduk utbredd och det fanns en stark grupp av Mardukpräster. Men Nabonidus var mer förtjust i månguden Din. Därför flyttade han från Babel till en stad på den arabiska halvön vid namn Teman. Där byggde han ett tempel åt Sin, månguden. Men han ville förstås inte släppa kontrollen över Babel. Så han installerade sin son Belsassar till kung över Babel och samregent med sig själv. Det innebär att det babyloniska riket hade en form av dubbelkommando under den sista tiden. Nabonidus var kung, bosatt i Tema, medan Belsassar som samregent med sin far höll ställningarna i huvudstaden.

Den tredje herren i riket

I Daniels bok finns en intressant detalj som röjer just detta förhållande. När handen har skrivit på väggen kallar Belsassar in alla de visa männen i Babel och begär av dem att de ska tyda skriften. Belöningen, förutom rikedom i mängd, består i att upphöjas till den tredje herren i riket. Samma löfte får Daniel, som tillkallas när de andra har misslyckats att ge en uttydning.³ Vi kan förstå att Belsassar är angelägen om att få reda på vad skrifterna betyder. Han vet nu att han är konfronterad med en levande Gud. Men varför då inte upphöja den som kan avslöja texten till den andre herren i riket? Av den enkla anledningen att nummer tre är det högsta någon kan upphöjas till i Babel. Nabonidus borta i Tema är ett, Belsassar i Babel är nummer två och det högsta som återstår är att bli den tredje herren i riket. Idag är det få som betvivlar Belsassars existens eller position i Babel.
Den tidigare skeptiska inställningen till bibelns uppgifter om Belsassar är ett exempel på hur kritik kan grundas på kunskapsluckor, inte på fakta. Problemet låg hos forskarna, som saknade fakta material och kunskap, inte i Daniels bok, som tvärtom visat sig innehålla väldigt precisa uppgifter.

Var ligger problemen?

Varje bibelläsare vet att det finns svåra texter i Bibeln, sådant som från vår horisont är svårt att förstå eller få att gå ihop. Men det är viktigt att fundera över på vilken sida problemen ligger. En möjlighet är att problemen finns i Bibeln, vilket är vad kritikerna hävdar, genom att texterna sägs innehålla felaktigheter och motsägelser. En annan möjlighet är att problemen finns hos oss som läsare. Det kan vara våra förutsättningar och vår bristande kunskap som skapar problemen, inte texternas påstående. Problemen kan, hur förödmjukande det än är att inse, finnas hos oss. Exemplen ovan illustrerar den möjligheten.

Överlevt sina kritiker

Teologer och kyrka har ofta sålt sig alldeles för billigt. Utan annan anledning än ett sekulariserat opinionstryck har man accepterat förutsättningar som står i stark kontrast till den kristna trons egen grundförutsättning: tron på en levande Gud! Och man har hukat sig och accepterat en mängd kritiska teorier som inte byggt på fakta utan spunnits kring våra kunskapsluckor.

Men det finns alternativa förhållningssätt. För det första att hävda att den kristna världsbilden, med ett öppet universum, som en legitim utgångspunkt. För det andra att inta en avvaktande hållning där vi saknar kunskap. Innan alla fakta, eller tillräckligt men fakta, är på bordet finns det ingen anledning att definitivt avfärda uppgifter i historiska källor. Eftersom de bibliska texterna på många områden har bekräftats som tillförlitliga, finns det anledning att tills vidare ta också de uppgifter på allvar som ännu saknar bekräftelse.

Bibeln har mött mycket kritik sedan Upplysningen och kritiken kommer säkert att fortsätta. Men en sak går att konstatera: hittills har Bibeln överlevt alla sina kritiker.

©  Credo 1996

1. “We may summarily reject all miracles, prophesies, narratives of angels and demons, and the like, as simply impossible and irreconcilable with the known and universal laws which govern the course of events.” ↩
2. “A historical fact that involves a resurrection from the dead is utterly inconceivable.” ↩
3. Dan 5:7, 5:16 ↩

Gardells argument för att betrakta Jesus som analfabet är följande: För det första att man räknar med att ”upp mot 95 % av den judiska befolkningen vid den här tiden inte kunde läsa”. För det andra att det judiska skolväsendet ”tillskrivs en man som faktiskt inte är verksam förrän Jesus är vuxen”.

Båda argumenten är märkliga. För det första går det inte att dra slutsatser angående en individs läskunnighet utifrån en generell bedömning. Det är ett logiskt felslut; ungefär som att förneka att jag är 1,88 lång eftersom medellängden för män i Sverige är 1,80. För det andra tillskrivs, enligt Talmud, det judiska skolväsendet Simeon ben Shetach, en farisé som levde 120-40 före Kristus.

Vi lämnar Jonas Gardell. Om vi i stället ställer frågan om Jesus läskunnighet till det historiska materialet förändras situationen. Där möter oss ett antal aspekter som ett svar måste göra rättvisa åt.

För det första det judiska folkets unika identitet. Den judiska religionen var en skriftreligion. Den hölls samman av Torah, som var en skrift! Det går därför inte att dra slutsatser om judarna utifrån generella bedömningar av situationen i romarriket.  I boken Reading and Writing in the Time of Jesus säger professor Alan Millard: “Läskunnigheten i det judiska samhället skiljde sig påtagligt från det grekisk-romerska samhället, eftersom det fanns en stark tradition av utbildning, för att åtminstone män skulle kunna läsa från Skrifterna i synagogans gudstjänst.”

Enligt Shema, alltså orden från 5 Mosebok 6 som varje lagtrogen jude reciterade dagligen, skulle föräldrarna inpränta hos sina barn Herrens lag. De skulle också skriva lagens ord på sina dörrposter.1 Det är uppenbart att med sådana föreskrifter i hjärtat av religionsutövningen kommer läs- och skrivkunnigheten att påverkas positivt. Som Paul Foster skriver i Journal for the Study of the Historical Jesus: “Till skillnad från många av de religiösa rörelserna i romarriket var judendomen (och efterföljande kristna grupper) en i högsta grad textbaserad … gemenskap.”2

Två välkända judiska historiker som båda är ungefärligt samtida med Jesus – Philo som levde 20 f kr till 50 e kr och Josefus som levde 37 till ca 100 e kr – bekräftar bilden av utbildning och läskunnighet i det judiska samhället. Philo skriver om hur man från tidig ålder undervisades i Guds lag.3 Josefus skriver om den stolthet som fanns bland judarna över utbildningen av våra barn och hur lagen föreskriver att barn ska lära sig läsa.4

När evangelisten Johannes berättar om Jesus avrättning nämner han något intressant: “Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska.” Det finns ingen anledning att sätta upp skriftliga anslag i en kultur av analfabeter, men i Jerusalem fanns det uppenbarligen många judar som kunde läsa.

Slutsatsen är entydig: Läskunnighet var mycket vanligare bland judarna än i romarriket generellt.

För det andra de indikationer på läskunnighet som finns i källmaterialet om Jesus från Nasaret. Låt mig nämna sex sådana indikationer:

(1) Jesus föddes i en from, Torah-trogen familj, som därför säkert prioriterade undervisning i lagen.5

(2) Jesus mamma var släkt med en prästfamilj;6 vi vet uttryckligen att prästen Sakarias var både läs- och skrivkunnig.7

(3) Jesus tituleras som vuxen Rabbi eller Lärare – en icke läskunnig rabbin var en anomali i Israel: “I en judisk kontext är det knappast trovärdigt att tänka sig att en rabbin, som omger sig med lärjungar, debatterar Skriften och dess uttolkning med andra rabbiner och skriftlärda, själv inte kan läsa.”8

(4) Jesus gick offentligt i konfrontation med samtidens skriftlärda och utmanade dem gång på gång med orden: “Har ni inte läst?”9 Eller som han säger i diskussionen med den laglärde: “Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?”10 Om han själv inte kunde läsa, hade han knappast uttalat sig så.

(5) Jesus visade ingående kännedom om Skriften. Om vi följer de tre synoptiska evangelierna ser vi att han citerar eller anspelar på tjugotre av GT:s böcker: alla de fem Moseböckerna, de tre stora profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel, åtta av de tolv små profeterna och fem av ”skrifterna”. Med andra ord handlar det om alla böckerna i lagen, de flesta av profeterna och några av skrifterna. Han citerar eller anspelar femton gånger på texter i 5 Mosebok, fyrtio gånger på texter i Jesaja bok och tretton gånger på texter ur Psaltaren – uppenbarligen hans favoritböcker!8

(6) Jesus slog samtiden med häpnad eftersom han trots avsaknad av akademisk examen uppvisade så stor bildning: “Judarna blev förvånade och sade: ‘Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?’”12  Ordagrant undrar de hur han kan ”ha kunskap om bokstäver” trots att han inte har ”studerat”. I uppslagsverket The Bible Background Commentary utläggs det på följande sätt: “De flesta barn i den grekisk-romerska världen hade inte råd med ens en grundläggande utbildning. Men judiska barn i Palestina, kanske med undantag för de allra fattigaste (och en snickarfamilj hörde inte dit), lärde sig att läsa och recitera Bibeln, oavsett om de kunde skriva eller inte. Frågan här är inte om Jesus var analfabet (det var han inte), men att han aldrig hade gjort några formella studier av Skriften med en välutbildad lärare. Ändå utlägger han den lika väl som vilken som helst av de skriftlärda…”13 Jesus skriftförståelse väckte uppmärksamhet.

Notera att Jesus läskunnighet över huvud taget inte är en frågeställning i evangelierna. Som Craig Evans påpekar finns det ingen apologetisk tendens att framhäva den som om den vore ifrågasatt!8 Tvärtom tas den helt naturligt för given rakt igenom evangelierna.

Slutsats: Det historiska materialet indikerar på ett konsekvent sätt att Jesus var läskunnig. Som J P Meier skriver i boken A Marginal Jew: “Bilden av en from judisk familj, Jesus eget intresse av den judiska religionen och hans debatter om Skriften med professionella skriftlärda och fromma fariséer … gör det till en mer trolig hypotes att han kunde läsa de heliga texterna.”15

Alltså precis det som Lukas också uttryckligen beskriver:
16Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, 17och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:
18Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet 19och förkunna ett nådens år från Herren.
20Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. 21Då började han tala till dem och sade: “I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

©  CredoAkademin 2008

Fotnoter:
1. 5 Mos 6:4-9, 6:7; 11:19; 31:12-13 ↩
2. Paul Foster, “Educating Jesus: The Search for a Plausible Context”, Journal for the Study of the Historical Jesus 2006; 4; 7 ↩
3. All men guard their own customs, but this is especially true of the Jewish nation. Holding that the laws are oracles vouchsafed by God and having been trained in this doctrine from their earliest years, they carry the likenesses of the commandments enshrined in their souls. Philo, De Legatione, 31 §210. ↩
4. Above all we pride ourselves on the education of our children, and regard as the most essential task in life the observance of our laws and of the pious practices, based thereupon, which we have inherited.
[The Law] orders that (children) shall be taught to read, and shall learn both the laws and the deeds of their forefathers …
… most men, so far from living in accordance with their own laws, hardly know what they are. … But, should anyone of our nation be questioned about the laws, he would repeat them all more readily than his own name. The result, then, of our thorough grounding in the laws from the first dawn of intelligence is that we have them, as it were, engraved on our souls. Josephus, Against Apion, 1.12 §60; 2.25 §204; 2.18 §176, §178. ↩
5. Luk 2:22 ↩
6. Luk 1:36 ↩
7. Luk 1:63 ↩
8. Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf ↩
9. Matt 12:3, 5, 19:4, 21:16, 42 ↩
10. Luk 10:26 Folkbibeln ↩
11. Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf ↩
12. Joh 7:15 ↩
13. Keener, C. S, The IVP Bible Background Commentary: New Testament (IVP: 1993). ↩
14. Craig A. Evans, Jewish Scripture and the Literacy of Jesus på www.craigaevans.com/evans.pdf ↩
15. J P Meier, A Marginal Jew: Rethinking the Historical Jesus. I. (New York: Doubleday, 1991), s. 351. ↩

Jesus blottar vetenskapens dilemma – Dagen
Intressant.se

En av världens främsta evolutionsbiologer Stephen Jay Gould tog avstånd från tendensen att förklara att vetenskaplig  standard är liktydigt med ateistisk tro i sin bok Rock of Ages. Han konstaterar att en stor mängd av de absolut främsta forskarna är Gudstroende och säger:  ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.” 1)

Richard Dawkins går nästan i taket och ger i sin bok inte ens argument för sin inställning utan förklarar bara att ”Jag tror helt enkelt inte att Gould kan ha menat mycket med det han skrev i Rocks of Ages”. 2)

Inställningen att vetenskap är oförenlig med tron på Gud och kristen tro möter naturliga invändningar. Samtidigt som Richard Dawkins publicerade sin bok Illusionen om Gud skrev Owen Gingerich boken God´s Universe där han förklarar att ”universum har skapats med syfte och mening och den tron står inte i vägen för det vetenskapliga uppdraget. Samma år gav Francis Collins ut sin bok Language of God där han hävdar att naturens ordning pekar på att det finns en skapande Gud. I boken beskriver också Collins sin omvändelse från ateism till kristen tro.

Under samma år kommer kosmologen Paul Davies med boken Goldilocks Enigma där han förordar tesen att det finns en form av fininställning i universum. Han – på grund av universum skapar biologiskt liv – menar att det finns någon form av övergripande princip som skapar liv och förstånd i universum. Paul Davies skriver inte heller från någon traditionell kristen uppfattning utan menar bara att fakta pekar mot att det finns någonting utanför eller innanför det vi ser.

Dessa forskare som tror är inte ensamma i sin uppfattning. Alister McGrath som är professor i historisk teologi och doktorerat i molekylär biofysik har gjort en livsresa från övertygad ateism till kristen tro. Han tar in sin bok Ateismens Illusioner upp två intressanta undersökningar.  1916 gjordes en undersökning bland aktiva vetenskapsmän om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1997 upprepades undersökningen och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent vara osäkra.

När det första undersökningen gjordes förutspådde James Leuba, som gjorde den, att de som inte trodde på Gud skulle stiga avsevärt.

Vetenskapsmännen fick besvara en specifik fråga; nämligen om de trodde på personlig Gud som kan förväntas svara på bön. 3)

Vad indikerar det ovan skrivna?
För det första att det inte finns något likhetstecken mellan professionellt utövande av vetenskap och frånvaron av en personlig Gud. Detta som till exempel Richard Dawkins vill framställa som en naturlig konsekvens av professionellt utövande av olika vetenskaper existerar helt enkelt inte.

Det andra är att argumenten för Guds existens eller icke Guds existens till en del ligger på ett annat plan än de bevisbara. En del kan bevisas, historiska dokument kan utforskas och vi kan även hitta indikationer på att Gud finns.

Dawkins argumentation liknar Feuerbachs: 4)
Det finns ingen Gud.
Men många människor tror på Gud. Varför?
För att de vill ha tröst.
Alltså projicerar eller objektifierar de sin längtan och kallar detta för “Gud”.
Denna icke-existerande ”Gud” är alltså endast en projektion av människors längtan.

Ett problem med ett sådant tänkande är att det faktum att man längtar efter något är inte liktydigt med att det inte existerar. Att människor är törstiga visar på behovet av vatten.

Är vetenskap förenligt med tro på att Gud finns?
Självklart. Som vi ska se senare i en rad kommande artiklar finns det också tydliga implikationer av tron på Gud som är samstämmiga med det allra bästa inom olika vetenskapliga discipliner.

Fotnoter:

1. Gould, ”Impeaching a self-imposed judge”. Läs även Rocks of Ages: Science and Religion in the Fullness of Life. London: Vintage 2002.
2. Dawkins, Illusionen om Gud, sid 77.
3. Alistair McGrath, Joanna Collicutt McGrath, Ateismens illusioner:  Libris 2007
4. Van A Harvey, Feuerbach and the Interpretation of Religion. Cambridge: Cambridge University Press, 1995

Inledning

Vi är nog många som upplevt att kombattanterna i en debatt hela tiden verkar tala förbi varandra. De möts liksom inte. Ofta men inte alltid beror det på att parterna inte är överens om vem som har bevisbördan. Ovana debattörer kan tro att frågan om bevisbördan är en perifer och relativt oviktig fråga. Men hur bevisbördan fördelas avgör ofta utgången av hela diskussionen. Frågan om bevisbörda är som frågan om vilka regler som ska gälla för att man ska vinna ett spel. Vad ska man klara av för att kamma hem segern? Det är lätt att stirra sig blind på själva fighten. Men hur reglerna ställts upp är ofta ännu viktigare. Att ha hela bevisbördan är som att spela fotboll i motvind eller värsta fall i uppförsbacke. Det kan avgöra debatten redan innan den börjat.

Vad innebär det att ha en ”bevisbörda”? En bevisbörda är ett krav eller villkor som ställs på en eller båda parter för att ett påstående ska anses vara bevisat. Typiskt sett handlar det om två motsatta uppfattningar som ställs mot varandra, och i bästa fall är de tillsammans logiskt heltäckande (dvs de täcker upp alla logiska möjligheter) samt ömsesidigt uteslutande (dvs om den ena är sann är den andra falsk och vice versa). Det klassiska exemplet är en rättegång. Åklagarsidan hävdar att den åtalade är skyldig medan försvaret hävdar motsatsen. Det finns ingen tredje möjlighet. I en sådan situation finns det bara tre sätt¹ att fördela bevisbördan på. 1) Båda parter har bevisbördan: den med bästa bevisen vinner, alternativt har överhanden. 2) Ena parten, åklagaren, har bevisbördan: den åtalades skuld måste då bevisas, annars vinner försvaret.  3) Andra parten, försvaret, har bevisbördan: den åtalades oskuld måste då bevisas, annars vinner åklagarsidan.

Till skillnad från alternativ 1 kommer alternativ 2 och 3 att med säkerhet kora en vinnare. Men i alternativ 1 kan frågan kvarstå som obesvarad eller oavgjord. Om båda har bevisbördan kan det ju visa sig att ingendera sida klarar av att möta beviskravet. Kanske den ena sidan klarar det bättre än den andra, men ändå inte tillräckligt bra för att avgöra frågan.

I olika typer av frågor och diskussioner ser fördelningen av bevisbördan olika ut. Man kan inte bara ta för givet att den ena eller andra parten har hela bevisbördan. Man måste kunna ge argument för det i så fall. Man kan ju då fråga sig vem som har bevisbördan i den diskussionen, dvs diskussionen om vem som har bevisbördan i den första diskussionen (låt oss kalla diskussionen om diskussionen för ”metadiskussionen”). I en metadiskussion verkar det rimligt att alternativ 1 är utgångspunkten. Ta domstolsexemplet igen. Om jag hävdar att bevisbördan måste ligga på åklagaren och inte på försvararen, så ger jag argument för detta. Jag kanske säger att det är mer humant med ett domstolsväsen som i en osäker situation hellre släpper en skyldig än dömer en oskyldig. En individs rätt att slippa fängslas oskyldig är starkare än samhällets rätt att bura in en skyldig, och är vi osäkra så vill vi att systemet felar till förmån för den eventuellt oskyldige. Detta är ett argument, och det faktum att jag faktiskt framför argumentet verkar innebära att jag antagit utgångspunkten att jag hade en bevisbörda i metadiskussionen. Parterna i en metadiskussioner verkar underförstått och närmast automatiskt utgå från att de befinner sig i en alternativ 1-situation.

Vad lär vi oss av detta? Rimligen att alternativ 1 är utgångspunkten i varje diskussion och att bevisbördan hamnar på den som hävdar att 2 eller 3 gäller. Om ingen lyckas bevisa att bevisbördan borde hamna på den ena eller andra parten, är utgångspunkten att bevisbördan är delad.

Bevisbördan på den som hävdar existens

I diskussionen om Guds existens hävdas ibland att den gudstroende har hela bevisbördan. Ett argument för detta har varit att den som hävdar en positiv existensutsaga har hela bevisbördan. Den som säger att någonting existerar har bevisbördan, medan den som hävdar att någonting inte existerar inte har någon bevisbörda alls. Antony Flew diskuterar den här frågan i sin kända uppsats ”The presumption of atheism”.² Där hävdar han att gudstro i detta avseende kan liknas vid tron på Loch Ness-odjuret eller tron på den mystiska snömannen. Den som hävdar att Loch Ness-monstret existerar har bevisbördan. Den som förnekar dess existens behöver inte bevisa odjurets icke-existens. Men stämmer verkligen detta? Kan bevisbörda knytas till positiva existensutsagor på detta sätt?

Ta påståendet att det finns fisk i sjön Loch Ness.³ Det påståendet är en positiv existensutsaga: ”Fisk existerar i Loch Ness.” Innebär det att hela bevisbördan hamnar på den personen? Och omvänt: har personen som förnekar att det finns fisk i Loch Ness ingen bevisbörda alls? Faktum är att bevisbördan i detta fall är den motsatta. Den som hävdar att sjön Loch Ness saknar fisk har den tyngre bevisbördan. Här upptäcker vi att bevisbördan inte har att göra med huruvida vi uttalar en positiv eller negativ existensutsaga. I stället har det helt och hållet med våra förväntningar och vår bakgrundskunskap att göra. Vi vet att det finns fisk i varje någorlunda stor sjö. Den som hävdar att motsatsen gäller sjön Loch Ness har därför bevisbördan. Hon hävdar nämligen något som är mer förvånande och märkligt utifrån vår bakgrundskunskap. Bevisbörda är alltså något som avgörs i relation till de förväntningar som vår bakgrundskunskap ger oss. Frågan om existens eller icke-existens är i sig helt irrelevant för bevisbördan

Bevisbördan på den som tror på världen plus Gud

Ett snarlikt ateistiskt argument är att beskriva diskussionen på följande sätt. Båda parter utgår ifrån att världen finns, men den gudstroende tror dessutom att något finns utöver världen, nämligen världen + Gud. Ateisten tror på världen + ingenting och har därför ingen bevisbörda. Den som tror på ”något plus något” har däremot hela bevisbördan.

Vad ska vi säga om detta resonemang? För det första måste vi ställa oss frågan om diskussionens omfång. Vad bör diskussionen handla om? Om frågan är ”Finns Gud?” så har teisten självklart en viktig bevisbörda. Men om frågan är ”Vad är det rimligt att tro om den yttersta verklighetens natur?” så har alla parter samma bevisbörda, i alla fall i utgångsläget. Är det inte rimligt och vettigt att frågan om Guds existens sätts in i en bredare diskussion som handlar om den bästa förklaringen av universums och livets uppkomst och utseende? Frågan huruvida Gud finns bör inte behandlas oberoende av frågan om vad som är alternativet till gudstro. Visst går det alltid att smalna av diskussionen och bara tala om Guds existens, men då kunde vi lika gärna smalna av diskussionen och fråga huruvida allt som existerar kan förklaras utifrån en strikt materialistisk världsbild eller inte (utan att dra in Gud in den diskussionen). Men varför bara diskutera ett alternativ när det alternativets trovärdighet faktiskt påverkas av vilka andra alternativ som finns och hur trovärdiga dessa är? En sådan ”avsmalning” verkar sakna rationella skäl.

Vore inte det som att fråga om AIK är ett bra fotbollslag och kräva bevis för svaret samtidigt som man vägrar att vidga diskussionen genom att jämföra AIK med andra lag? Är det inte i jämförelse med andra lag som vi bäst kan avgöra hur bra AIK är? Varför ska då gudstro avgöras utan en jämförelse med andra svar på hur den yttersta verkligeheten ser ut?

Om ateisten insisterar på att förmulera frågan så att hela bevisbördan hamnar på teisten, säger det ingenting om vilka skäl vi har för att tro på ateismen. Kanske dessa skäl är ännu svagare. Därför verkar det rimligt att så många relevanta alternativ som möjligt får komma till tals med så många relevanta argument som möjligt. Men då har vi förstås ett scenario där båda/alla parter har sin del av bevisbördan.

För det andra måste vi ifrågasätta om ateisten och den gudstroende utgår från samma syn på världen. Oenigheten gäller inte bara Guds existens utan ofta även en hel rad fenomen i världen. Frågan är inte bara: ”Världen plus Gud eller bara världen?” Vanligtvis svarar parterna olika även på följande frågor: Vad för slags värld lever vi i? Är det en värld med objektiva moraliska värden eller inte? Är det en värld med tydliga spår av design eller inte? Är det en värld som har orsakats av något eller inte? Är det en värld där saker sker som bäst kan beskrivas som ”övernaturliga” eller inte? Är det en värld där människor har religiösa upplevelser som kan förklaras naturalistiskt eller inte? Har människan genuina religiösa behov eller inte (och är varje behov en tillförlitlig indikation på att det finns en verkligheten som kan möta det behovet, eller inte)? Frågorna visar att den gudstroende och ateisten inte bara har olika syn på Guds existens – man har även olika världsbilder. Man kan nog säga att ateism och gudstro faktiskt färgar hur vi ser på världen. Därför är det naivt att beskriva diskussionen som om parterna var överens om hurdan världen är, och därför felaktigt att fördela bevisbördan utifrån en sådan beskrivning.

Bevisbörda avgörs av bakgrundskunskap

Vad är det då som avgör bevisbördan? Som jag indikerat ovan tror jag att bevisbördan är kontextberoende. Kopernikus hade bevisbördan när han skulle visa att jorden snurrade kring solen. Skulle en forskare i dag hävda den ptolemaiska uppfattningen att solen snurrar kring jorden så skulle han få hela bevisbördan på sig.

I varje diskussion utgår vi från något. Vi har bakgrundskunskap om vad som vanligtvis finns i sjöar, vilka fenomen som bäst förklaras med hänvisning till intelligens, om hur naturen vanligtvis fungerar osv. Det är denna bakgrundskunskap som gör vissa påståenden mer förvånande än andra, och de mest förvånande påståendena ska med rätta bära den tyngre bevisbördan.

Vilken är då vår bakgrundskunskap i gudsfrågan? Vad är den förväntade utgångspunkten? Är det mest förvånande att hävda att Gud finns eller att Gud inte finns? Svaret på den frågan verkar inte vara lika entydig som frågan om t ex fiskar och odjur i sjön Loch Ness.

Som vi sett är den gudstroende och ateisten inte bara oense om Guds existens. Man har olika världsbilder, men därmed får man också olika bakgrundskunskap och olika förväntningar. Våra förväntningar bygger nämligen i hög grad på vår världsbild och vad vi redan tror är sant om verkligheten. Hur gör vi då för att gräva djupare i frågan om bevisbördan? Svaret tror jag ligger i begreppet fenomenologi.

Med ”fenomenologi” menar jag ett försök att beskriva ”hur någonting verkar vara”, ”hur det framträder i min erfarenhet” eller ”hur det upplevs”. Att beskriva ”fenomenet” är inte att ge en förklaring av hur saken är, utan endast att ge en första beskrivning av hur saken verkar vara. Det är att vara brutalt ärlig mot sin upplevelse av verkligheten. Och detta bör vara vår startpunkt.

För att diskussionen ska bli fruktbar är det viktigt att försöker ge ärliga beskrivningar av fenomenologin, dvs hur saker och ting verkar vara. Där har man en gemensam utgångspunkt. Och det är även denna beskrivning som kan utgöra startpunkten för en metadiskussion om vem som har bevisbördan. Kanska bevisbördan ibland hamnar hos den gudstroende och ibland hos ateisten. Låt oss ta några exempel.

Bevisbördan och designargumentet

Låt oss börja med designargumentet. Till och med den dogmatiske ateisten Richard Dawkins har sagt att biologiskt liv verkar vara designat.⁴ Fenomenologin pekar alltså på design, och detta bygger på vår bakgrundskunskap. Vi har både erfarenhet av intelligenta och icke-intelligenta orsaker. Saker som är specificerat komplexa känner vi igen som designade. Detta är en naturlig och rimlig utgångspunkt. Men den som då hävdar att specificerad komplexitet inom biologin är ett undantag och inte är designat bär då bevisbördan.

Mellan raderna verkar åtminstone Dawkins acceptera denna bevisbörda. Hela poängen med hans bok ”Den blinde urmakaren” är ju att ge en naturlig förklaring till det som verkar vara designat. Dawkins uttalande om att ingen kunde vara en intellektuellt tillfredsställd ateist innan Charles Darwin stryker under detta.⁵ Innan Darwin saknades en naturalistisk förklaring av design-fenomenologin, och då hade designargumentet överhanden.

Dawkins anser sig möta beviskravet. Men det intressantaste i detta sammanhang är att han mellan raderna erkänner att han faktiskt har beviskravet på sig. Enligt Dawkins skulle gudstron vara det mest rationella alternativet om designlikheten inte fick en bra naturlistisk förklaring. Det innebär förstås att de som anser att Dawkins inte klarar av att möta beviskravet har all rationell rätt i världen att fortsätta tro på design.

Bevisbördan och det kosmologiska argumentet

Låt oss även titta på det kosmologiska argumentet. Även här verkar ateisten bära en tyngre bevisbörda än den gudstroende. I stort sett all vår erfarenhet (fenomenologin) säger oss att saker inte sker utan orsak. Det är en del av vår bakgrundskunskap. Big bang-kosmologin säger oss att universum har börjat existera. Utgångspunkten borde då vara att även universum har orsakats av något. Utifrån big bang-teorin borde detta ”något” vara icke-tidsligt, icke-rumsligt, icke-materiellt och enormt mäktigt. Teisten har en bevisbörda att visa att detta ”något” är identiskt med Gud. Men ateisten har en tung bevisbörda när det gäller följande frågor: 1) Kan något komma ur intet? 2) Varför skulle orsak-verkan inte gälla universum som helhet? 3) Om universum har en orsak, varför skulle inte det kunna vara en gudomlig orsak? Det verkar som att bevisbördan är något jämnare fördelad här i jämförelse med designargumentet, men ateisten tycks trots allt ha mer att förklara.

Bevisbördan och det moraliska gudsargumentet

Det moraliska argumentet för Guds existens säger att objektiv moral finns och förklaras bäst av att Gud är moralens grund. Stöds detta av den moraliska fenomenologin? Här får vi ställa frågor om hur moralen ser ut i olika kulturer, men även hur jag själv upplever moralens auktoritet i mitt eget liv. Antingen kan ateisten förneka objektiv moral eller förneka att objektiv moral behöver Gud som grund. I det första fallet verkar moralens fenomenologi skapa en bevisbörda för ateisten. De flestas upplevelse av moral verkar vara att moralen är giltig på ett objektiv sätt. Kanske kan ateisten ge en analys som kan förklara vår upplevelse av moralen såsom objektiv utan att objektiv moral ingår i den analysen. Men vi kan även komma till slutsatsen att den moraliska fenomenologin förblir oförklarad om vi inte tror på moralens objektivitet. Den kände ateistiske filosofen John L Mackie har argumenterat för att objektiv moral är något ”queer” (skumt, mystiskt) i en ateistisk världsbild.⁶ Han menar att objektiv moral är mer ”hemma” i en teistisk världsbild. Det verkar alltså som om ateisten har mer att förklara (och därmed har en större bevisbörda) än teisten när det gäller vår erfarenhet av moralens objektivitet.

Bevisbördan och ondskans problem

När det gäller ondskans problem verkar den tyngre bevisbördan hamna på den gudstroende. Gud sägs vara god och allsmäktig men tillåter ändå krig, tortyr, massdödande, naturkatastrofer m m. Fenomenologin är tydlig: detta verkar inte rimma med Guds väsen. Förväntningen är att Gud borde gripa in oftare och radikalare än vad han uppenbarligen gör. Faktum är att Bibeln själv ger utryck för denna fenomenologi. I Psalm 13 kan vi läsa: ”Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig …” Hela Jobs bok är fylld av klagan till Gud. Gud sägs vara rättvisan och godheten själv. Ändå tillåter han väldigt mycket orättvisa och ondska. Här verkar bevisbördan ligga på den gudstroende.

Här kommer olika religioner att ge olika svar. Den kristna tron handlar om att Gud i Jesus Kristus erbjuder en lösning på varje individs moraliska skuldproblem. Jesu budskap är att all ondska ska dömas och att vi i väntan på den dagen är kallade att ställa oss på Guds sida i striden mellan gott och ont. Huruvida den kristna berättelsen lyckas möta detta beviskrav är en bedömning som troligen kommer präglas mycket av personliga erfarenheter. Hur som helst verkar den gudstroende ha mer att förklara här än vad ateisten måste förklara.

Slutsats

På detta sätt bör alla relevanta argument och frågeställningar gås igenom. När vi gjort detta kan vi kanske försöka oss på en bedömning av vem som har bevisbördan. Om det visar sig att den gudstroende har bevisbördan ibland och ateisten ibland, är det troligen klokast att inte låta någondera part drabbas av en tyngre och generellt påbjuden bevisbörda. Det finns nämligen inte någon enkel regel som ger ena eller andra parten bevisbördan per automatik. Eftersom en hel rad argument – långt fler än jag tagit upp i den här artikeln – är relevanta för frågan om Guds existens eller icke-existens, är det klokast att låta bevisbördan vara delad.

Av de argument vi har gått igenom ovan ser vi dock en tendens att bevisbördan tycks vara något tyngre för ateisten än för teisten. Men denna observation ger oss ändå inga skäl att generellt utfärda en större bevisbörda för ateisten. Låt i stället respektive argument fördela sin egen bevisbörda utifrån den relevanta fenomenologin. Basunerandet av en generell bevisbörda för ena parten kommer bara grumla insikten att debatten måste avgöras argument för argument, där olika argument fördelar bevisbördan olika. Diskussionen om Guds existens är alltför mångfacetterad – och alltför viktig – för att avgöras av någon enkel, ensidig (och misstänkt riggad) fördelning av bevisbördan. Låt i stället bägge parter bära bevisbördan för de påståenden som respektive part hävdar.

©  Mats Selander 2007

Fotnoter:

1. Logiskt sett finns en fjärde möjlighet, nämligen att ingen av parterna har bevisbördan. Men det är inte ett seriöst alternativ eftersom det är likvärdigt med att inte ställa upp några regler alls för hur saken ska avgöras. ↩
2. The presumption of atheism av Antony Flew har publicerats i många antologier, bl a i Contemporary perspectives on religious epistemology. Red av Douglas Geivett & Brendan Sweetman. Oxford; Oxford University Press 1992. ↩
3. Tack till Johannes Sjöstedt som uppmärksammade mig på detta. ↩
4. Se t ex kapitel 2 i Richard Dawkins bok Den blinde urmakaren. Stockholm: Wahlström & Widstrand 1988. ↩
5. Den blinde urmakaren, kap 1. ↩
6. J L Mackie, Ethics: inventing right and wrong. New York: Penguin Books 1977, kap 1. ↩

*******************************
Artiklar om debatt och frågan om Guds existens:

Sandlund och Sturmark i TV-debatt-Dagen
God is back – Dagen

Gud på frammarsch DN

Taggar intressant: Gud, bevis, vetenskap, debatt

Vill du veta mer och ha kontakt med någon för samtal kan du gå till adressen www.godanyheter.nu...

I Historisk Tidskrift 2005-2 kopplar Rolf Torstendahl källlkritiken till några minimikrav för historievetenskapen. Dessa är idag mer eller mindre allmänt accepterat:
Logisk konsistens
Empirisk prövbarhet
Beaktande av allt relevant material
Inre sammanhang (koherens) i framställning av resultaten
Nya resultat (inte bara upprepning av vad som redan är känt)

Om ett historiskt påstående ska vara empiriskt prövbart måste också grunderna anges (var det finns, förvaringsplats, var det finns återgivet etc.) och tillvägagångssättet för att skapa påståendet måste preciseras.

Följderna av det är ju att det inte är acceptabelt att framföra forskningsresultat om tex teologiska sammanhang och strunta i de teologiska metoderna.

Om vi går till Arne Jarrick som är professor i historia vid Stockholms universitet talar han om den historievetenskapliga källkritikens förutsättningar. Sammantaget innebär hans formuleringar att…
1. Det går att göra sanna påståenden om det som hänt
2. Det är historikerns uppdrag att göra såna påståenden
3. De vittnen som historikern bygger sina påståenden på är inte garanterat vittnesgilla

Det vi kan dra som slutsats av detta är att det är möjligt att rekonstruera vad som hänt, vi bör säga något om det och även undersöka sanningshalten i de påståenden som ges. I en sån process är det helt riktigt att anta att ”Bibeln hade rätt eller har något viktigt att säga” när vi hittar en kritisk massa av arkeologiska fynd som bekräftar det sagda, när vi kan verifiera tidpunkter genom en mängd vittnesmål och även hittar koherens.
Det är viktigt att säga här att det finns vissa likheter mellan källkritikens utseende och undersökningar vid domstolar. Båda ”instanserna” undersöker relevanta skäl till att ta ställning för eller emot ett visst påstående.

Det ”Gud finns nog inte” (generell sammanfattning) gör sig skyldiga till och som aldrig aldrig skulle tillåtas inom vetenskaplig källkritisk forskning är att låta enstaka vittnesmål ligga som grund för sanningshalt för olika påståenden. Ett exempel är den tidningsartikel av Roger Viklund som var i Aftonbladet.
Där menar han att Jesus aldrig funnits som historisk person. Med den mängd material vi har inom den historiska forskningen om Jesus som en existerande person är ett sådant påstående troligen inte kommet från forskningsresultat utan från någon som har en polemisk avsikt i en viss riktning.
Ett annat exempel är när Terra Incongnita här i bloggen beskriver Bibelns texter som ”nästan helt värdelöst i att återge enskilda händelser som ska ha skett i historien”.
Jag undrar faktiskt vad Rolf Torstendahl och Arne Jarrick skulle säga om ett sådant påstående.

Ett annat argument som ”Terra” refererar till inom området källkritisk granskning är att ”det fanns liksom inget fritt ord i antiken” – så vi kan inte lita på det som sägs. Men hur kopplar ett sådant påstående till sanningshalt? Om det skulle vara en av referenserna till sanningshalt innebär ju det i vårt kontextuella sammanhang att eftersom det är så populärt med andlighet och vi har ett fritt ord så existerar nog Gud egentligen som en påverkande kraft. Eller som Göran Skytte säger”För att vara död verkar Jesus vara ovanligt levande just nu”.

När Terra Incognita menar att den nutida källkritiska forskningen för tex historicitet är i utveckling och att vi måste lita till nutida sätt för forskning så är det en sanning med modifikation. Arne Jarrick påstår helt riktigt att ”objekten för historikers intresse låter sig inte påverkas av att studeras”. För en strikt vetenskapsteoretisk ståndpunkt måste vi välja att behandla de historiska källorna enligt de minimikrav för vetenskapsteori och historisk forskning vi är överens om. Det innebär tyvärr – för Gud finns nog inte – otrevliga indicier om motsatsen så länge vi har historiska källor som bekräftar tex biblisk historieskrivning.

Om Terrea Incognita är postmodernist håller han troligen varken med Rolf Torstendahl, Arne Jarrick eller någon som helst slutsats som behandlar historien som en historisk verklighet. I så fall har vi både problem och möjligheter.
Ett problem består i att det är svårt att mötas i argumentation. Jag tolkar min värld och Terra tolkar sin värld och vi har egentligen båda helt rätt i våra slutsatser. Ett annat problem är för ”Gud finns nog inte” – kampanjen. Varför? Jo, tusentals människor säger att Gud finns, de tolkar både den historiskt antika situationen och sin egen verklighet som att Gud är närvarande. I ett postmodernt tänkande är den skapande meningsbärande berättelsen om vårt förflutna kopplad till nutid det som har giltighet i vad som är en verklig verklighet.
Om detta är fallet med flera av ”Gud finns nog inte”-argumentörerna så vill jag bara hälsa dem välkomna att ta del av de meningsfulla berättelser människor idag har om Guds ingripanden.

Det som är möjligheterna är en dialog där styrkan i upplevelser som ju bär dem som menar att Gud finns får möta dem som söker ärlig livskvalitet på grund av sina slutsatser att ”Gud finns nog inte”

Till sist; Om ”Gud finns nog inte”-lägret envisas med att försöka bortförklara eller dumförklara slutsatser som dras på grund av koppling till grundforskning i relation till biblisk historicitet placerar man bara sig själva i en ”ickeposition” där pajkastning är en naturlig utveckling. Tyvärr har jag sett de tendenserna när jag rensat denna blogg i kommentarsfälten  på svordomar, fula tillmälen och annat ”rent tjafs”. Kanske uppstår samma fenomen i kommentarfälten hos ”Gud finns nog inte”-lägret. Som kan ses av detta inlägg finns det idag gängse praxis för hur man behandlar historiska dokument och för hur källkritik ska bedrivas som inte nödvändigtvis styrker ”Gud finns nog inte” – lägret. Så länge den historiska forskningen har dessa moment inom källkritik måste hänsyn tas till den överväldigande dokumentation som finns omkring kristendomen som tro och andra rent historiska referenser vi har i relation till dessa dokument. Självklart förstår var och en att i annat fall är agendan något annat än att hitta ”sanningen” eller att försvara ”verkligheten”.

Källor; Rolf Torstendahl, Introduktion till Historieforskningen, Historia som vetenskap, 1971
Historisk tidskrift 2005-2 som behandlar just om rådet Källkritik

Andra länkar:
http://terraincognita.blogsome.com/2009/06/12/replik-pa-bibeln-vs-kallkritik/

En debattartikel i Aftonbladet den 6 januari 2006, där amatörhistorikern Roger Viklund påstår att Jesus aldrig existerat, blev rejält uppmärksammad. Frågan är bara om artikelns trovärdighet är lika hög som dess kontroversfaktor? Det är ju en ytterst egendomlig slutsats han kommer fram till, nämligen att världens mest kända person är helt okänd! Viklund anger fyra argument för slutsatsen att Jesus inte funnits. Låt oss undersöka dem.

Utombibliska källor om Jesus

För det första avfärdar Viklund alla utombibliska källor och hävdar att ”ingen historiker har uppmärksammat hans liv”. Men det är fel. Vi har tillgång till tio icke-kristna källor som nämner Jesus eller människors tro på Jesus, inom en tidsram av 150 år efter hans liv. Källorna är:¹

• Josefus, judisk historieskrivare
• Tacitus, romersk historieskrivare
• Plinius den yngre, romersk politiker
• Phlegon, krönikeskrivare
• Thallus, historiker
• Suetonius, romersk historiker
• Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker
• Celsus, romersk filosof
• Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son
• Talmud, judisk skriftsamling

Som en jämförelse kan nämnas att den romerske kejsaren Tiberius, kejsare över hela det väldiga romerska imperiet, inte är omnämnd i fler källor. Det finns tio källor om Tiberius (en av dem är Lukas 3:1) inom en tidsram av 150 år från hans liv! Självklart måste källvärdet hos olika källor, om både Jesus och Tiberius, diskuteras och utvärderas, men att bara rakt av underkänna ett så stort antal källor är inte seriöst. Om en sådan hållning skulle tillämpas generellt blir historisk kunskap och forskning omöjlig.

Paulus som källa om Jesus

För det andra hävdar Viklund att Paulus var ”ovetande om nästan allt evangelierna påstår” och inte kände till att Jesus nyligen levt på jorden. Också detta är fel. Paulus ger tydliga exempel på att han känner till Jesus liv. I 1 Korintierbrevet, ett av de oomstridda breven av Paulus, skriver han om Jesus död, begravning och uppståndelse – och det är bara verkliga personer som avrättas och begravs, eller hur? Händelserna Paulus skriver om är inte bara förutsagda i Skriften, utan de är händelser som samtida personer bevittnat. Bland vittnena nämner Paulus Kefas (Petrus) och Jakob vid namn, personer som han själv kände.

Om vi följer Apostlagärningarna, där Lukas berättar om Paulus missionsverksamhet, är det tydligt att Paulus är väl insatt i Jesus livsöde. I talet i Antiochia säger han:²

Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.

Ett av Viklunds viktigaste skäl till att betrakta Paulus som ovetande om Jesus är frånvaron av detaljerad biografisk information: ”Varför frågade han [Paulus] inte om allt som hade hänt, varför besökte han inte de platser där allt ägde rum och varför berättade han inte om allt detta i sina brev? Paulus tystnad är obegriplig om man ska tro att evangeliernas Jesus har funnits”. Igen har Viklund fel. Paulus besökte enligt egen utsaga Jerusalem efter sin omvändelse, för att tala med dem som var Jesus lärjungar från början: ”Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom.”³

Att Paulus sedan inte säger mer om Jesus liv i sina brev än vad han gör – att han inte skriver ett eget evangelium – är inte så konstigt som Viklund låter påskina. Förklaringen är sannolikt att det fanns andra och till det uppdraget bättre rustade personer, nämligen ögonvittnena, som redan offentligt gav sina vittnesmål. Det behövde därför knappast kompletteras med Paulus andrahandsuppgifter. Han kunde istället koncentrera sig på att utlägga betydelsen av Jesus liv, död och uppståndelse.

För den som vill se närmre på förhållandet mellan Jesus och Paulus rekommenderas ”Paul: Follower of Jesus or Founder of Christianity?” av NT-forskaren David Wenham. Han visar den djupgående kunskap Paulus hade om Jesus och den samstämmighet som råder dem emellan. Wenham skriver i sitt avslutande kapitel:⁴

… Paulus skulle ha blivit förskräckt om någon föreslagit att han var kristendomens grundare. För honom var teologins källa Jesus. Först Jesus som han mötte på vägen till Damaskus; sedan Jesus i enlighet med den kristna traditionen. Och han identifierade dem som ett. Paulus såg sig själv som Jesus slav, inte som kristendomens grundare, och han hade rätt i att betrakta sig själv på det sättet.

Evangelierna som källor om Jesus

För det tredje avvisar Viklund evangelierna som källor om Jesus. Flera skäl till detta anges.

Viklund förnekar NT-forskningens vedertagna datering av evangelierna och menar att de ”troligen tillkom … vid sekelskiftet år 100”. Här har Viklund hela bevisbördan. Standarddateringen är att evangelierna skrevs med början på 60-talet och att alla fyra var skrivna före år 100, alltså under den tid då ögonvittnena fortfarande levde. Trenden idag är dessutom snarare att datera tillbaka evangelierna ytterligare. Varför slutar Apostlagärningarna utan att läsaren får veta hur det går för Paulus? För den som följt Paulus rafflande äventyr genom boken är det verkligen snopet att inte få veta om han frisläpps eller avrättas! En rimlig förklaring är att boken skrevs innan Paulus fall avgjordes, vilket innebär att Apostlagärningarna skrevs under första hälften av 60-talet. I så fall är första delen av Lukas bokverk, hans evangelium, skrivet i början av 60-talet eller möjligen i slutet av 50-talet. Och Lukas evangelium är ju inte först, utan är skrivet efter Markus, som i så fall går tillbaka till 50-talet. Oavsett den exakta dateringen kan vi konstatera att det finns ett omfattande ögonvittnesmaterial från Jesus samtid.

Viklund menar vidare att vi i evangelierna inte har fyra källor, utan endast en enda källa eftersom ”Matteus och Lukas skrivit av Markus, och … Johannes troligen också bygger på Markus”. Men det hjälper inte Viklund att reducera källorna från fyra till en – den största skillnaden är ju alltid den mellan noll och ett! För frågan om Jesus existens räcker det mer än väl med ett så utförligt material som Markus evangelium.

Nu har vi dessutom fyra evangelier, vart och ett med sin struktur och sin infallsvinkel. Att Matteus, Markus och Lukas står i beroende till varandra är klart, de kallas ju traditionellt för synoptikerna, vilket betyder samsyn. Men de är inte bara avskrifter av varandra. Lukas gör anspråk på att själv ha lyssnat till ögonvittnena och gjort noggranna efterforskningar, inte bara skrivit av någon annans material.⁵ Vad gäller Johannes finns ingen enhetlighet bland forskarna kring den exakta relationen mellan Johannes och synoptikerna. Men ”ingen argumenterar för att Johannes har använt Markus på det sätt som Matteus gjorde”, skriver NT-forskaren D. A. Carson.⁶ Johannes är på många områden en självständig källa. Oavsett hur vi beskriver relationen mellan synoptikerna inbördes eller mellan synoptikerna och Johannes kvarstår det faktum att vi har tillgång till historiskt material om Jesus från Nasaret; om hans liv, hans undervisning, hans avrättning och hans påstådda uppståndelse.

Slutligen hävdar Viklund att evangelierna, och inte minst passionsberättelsen, är ”en enda lång skildring av orimligheter” och att händelserna som återberättas av ”logiska skäl inte kan ha inträffat”. Detta är endast svepande anklagelser, utan precisering av vad som är orimligt eller vad det är som är ologiskt. Därför går påståendena inte att bemöta. Men samtidigt påverkar det inte frågan om Jesus har funnits. En persons existens avgörs ju inte utifrån hur rimligt ett enstaka händelseförlopp i personens liv ter sig för oss.

Historiker talar gärna om tillfället då Caesar gick över Rubicon, en biflod till Po, och tågade med sina styrkor mot Rom. Den händelsen betraktas som ett historiskt faktum. Vi känner till den från fyra vittnen från antiken, som lever två eller tre generationer efter händelsen och som alla går tillbaka till ett enda ögonvittne. De fyra vittnesmålen varierar också till sitt innehåll, beroende på ideologisk övertygelse. Ett av vittnena anger till och med en övernaturlig orsak till Caesars besluts att gå över floden. Ändå är historikerna överens: Caesar gick över Rubicon. Här är det intressant att jämföra Caesar och Jesus. Evangeliernas vittnesmål om Jesus är bättre, tidigare och baseras på fler ögonvittnen än uppgifterna om när Caesar gick över Rubicon. Liksom i fallet med Caesar ger evangelierna vissa händelser en övernaturlig förklaring. Om vi med sådan självklarhet räknar med Caesar, varför då betvivla Jesus?⁷

Evangelierna och mysteriereligionerna

Viklunds fjärde argument är att evangelierna ”sammanställts från en mängd mytologiska källor, där en gudsson vid namn Jesus fått förkroppsliga dåtidens högsta ideal”. Evangeliernas berättelse ligger enligt Viklund i ”nära samstämmighet med de mytiska biografierna om Asklepios, Apollonios, Mithras, Herakles, Dionysos och Buddha”. Denna tankegång fanns bland en del forskare under 1900-talets första hälft, men har övergivits av de flesta forskare idag. Skillnaderna är nämligen mycket mer dramatiska än likheterna. Det förvånar inte. Kristen tro växte ju fram inom och byggde på judisk tro, medan mysteriereligionerna var en del av den grekisk-romerska kulturen, som judendomen stod i opposition till. Ta synen på Jesus död som exempel:⁸

• Ingen av gudarna i mysteriereligionerna dog för någon annans skull, de dog i kamp, olyckor eller genom självstympning. Jesus dog frivilligt och valde själv att ställa sig i mänsklighetens ställe.
• I mysteriereligionerna var gudarnas död och uppståndelse symboliska representationer av årstidens växlingar och upprepades därför ständigt. Jesus dog en gång för alla, för att försona människans skuld.
• I mysteriereligionerna dog gudarna i ett mytiskt drama, utan koppling till historien. Jesus korsfästes under Pontius Pilatus.
• I mysteriereligionerna är inte gudarnas död segerrik. Jesus död var, mitt i sin förnedring, triumfen över synd och ondska, en seger som sedan fullbordades i uppståndelsen.

De olika berättelserna måste förstås i ljuset av den bakomliggande världsbild de hör ihop med. Evangelierna utgår från en monoteistisk världsbild; det finns en personlig skapargud som är aktiv i historien. Mysteriereligionerna utgår från polyteistisk (många gudar) eller panteistisk (allt är gud) världsbild med en cyklisk förståelse av historien. Forskarna menar idag att mysteriereligionernas inflytande i Palestina vid denna tid var obefintlig. Historikern Michael Grant säger:

Judendomen var en miljö där läror om mytiska gudar som dör och återuppstår var så främmande att tanken på en framväxande fabrikation av sådana läror ur denna kulturs mitt är mycket osannolik.⁹

Evangelierna är därför inte en billig kopia av samtida mysteriereligionerna. Evangelierna är nyheter om något som har hänt och vars innehåll utmanar mysteriereligionerna i stort sett på varje punkt!

Slutsats: Jesus har funnits

Inget av Viklunds fyra argument håller vatten och därmed faller också hans slutsats. I en rapport från teologiska institutionen vid universitetet i Lund sammanfattar teol. dr Samuel Byrskog läget inom Jesus-forskningen. Han konstaterar:

Ingen seriös exeget [en historiskt skolad bibelforskare] betvivlar idag att Jesus existerat. Sporadiska försök görs visserligen fortfarande – också i Sverige –att bortförklara Nya testamentets vittnesbörd om Jesus verkliga existens, men dessa ansatser uppvisar oftast föga exegetisk insikt och är numera allt mer sällan gjorda av personer med ordentlig exegetisk skolning. Bland de forskare som besitter de nödvändiga kunskaperna för att bedriva exegetiskt arbete förnekar numera inte ens de som är mest kritiskt lagda att Jesus funnits.¹⁰

Det är alltså ställt bortom varje rimligt tvivel att Jesus från Nasaret existerat. Den verkligt intressanta frågan handlar alltså inte om Jesus har existerat, utan om hans identitet: Vem var han?

©  Stefan Gustavsson 2006

1. Gary Habermas; The Historical Jesus (College Press, 1996) ↩
2. Apg 13:27-31 ↩
3. Gal 1:18, 9:26-30 ↩
4. David Wenham; Paul: Follower of Jesus or Founder of Christianity?, (Eerdmans 1995), s. 409-410 ↩
5. Luk 1:1-4 ↩
6. D. A. Carson; The Gospel according to John (IVP 1991), s 49 ↩
7. Craig Blomberg; The Historical Reliability of the New Testament, i William Lane Craig; Reasonable Faith, (Crossway: 1994), s 211-212 ↩
8. Ronald Nash: The Gospel and the Greeks (Richardson, TX: Probe Books, 1992) ↩
9. Michael Grant: Jesus: An Historians Review of the Gospels (Scribner’s: 1977), s. 199 ↩
10. Samuel Byrskog, Religio 39, 1992 ↩